Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vi och vårt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vi ock vårt. 791
ordnadt, efter friherrinnans smak, och äfven här fick hon samma
upplysning af Lars’ gladlynta hustru, som hade det lilla felet att tala om allting.
Ändtligen hade Lars blifvit fri från sina göromål, att släppa
hästarne på bete och draga in vagnen, och nu stod han uppe i stora
förmaket och bugade sig som vanligt för sin friherrinna.
»Hvad tycker nådig friherrinnan? Är här så bra, att friherrinnan
vill bo qvar? Är friherrinnan nöjd med handeln?»
Alla dessa frågor gjordes på en gång, så att friherrinnan ej
fattade mer än det sista, och frågade: »hvilken handel?»
»Jo», började Lars, något förlägen, »egentligen att säga, så är jag
hvarken egare eller arrendator af detta ställe; med ett ord, nådig
friherrinnan rår om gården, och här är köpekontraktet; jag har gått och
köpt den i friherrinnans namn, utan annan fullmakt än penningarne.
Är friherrinnan nöjd dermed?»
Friherrinnan förstod ej ett ord; men Lars förklarade allt och
slutligen afbröt honom friherrinnan: »men de der penningarne voro ju
ej mina, utan dina egna.»
»Mina egna? Nej bevars, jag fick dem att använda till er nytta,
det förstod jag väl. Salig baron befalde mig tiga, och det gjorde jag;
ty eljest hade edra vänner ätit upp äfven detta, och det unnade jag
dem icke; men i stället köpte jag Telinge och så ropade jag, genom annor
man förstås, in på auktionerna allt, hvad jag viste ni tyckte om, och
derför är det så här.»
Friherrinnan stod länge eftersinnande; ändtligen sade hon: »jag
skulle tacka er begge, I goda menniskor, men jag kan icke, som jag
borde; det skall vara vår gemensamma egendom, och vi skola här
lefva i frid med hela verlden.»
»Friherrinnan är således nöjd med handeln», sade den trogne
Lars och hans genomärliga ögon lyste af fröjd; »är friherrinnan också
nöjd med oss?»
»Mycket nöjd. Ja, ja, kära vänner, jag är mycket nöjd; jag vet
ej hur jag skall tacka er,»
»Åh, det behöfs icke, ty det är ingenting att tacka för.
Friherrinnan tog mig upp, som en liten »parvel»; ingen nytta kunde jag
göra, men det låtsade aldrig friherrinnan om, utan lät mig lefva i den
tron, att jag var en nödvändig person; jag skulle springa efter nådig
frökens schal, hennes solfjäder, jag skulle hålla hästen vid trappan.
Jag blef sedan äldre och begrep nog, att jag ej var så nödvändig, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
