Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- II. En mecenat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
II.
En mecenat.
Den nya tiden har andra föremål för sina
sympatier än den gamla, och den har således skrifvit och
talat mycket mot adeln. Det är en sanning, att detta
stånd förlorat största delen af sin betydelse och till
hög grad äfven sitt historiska och traditionela värde;
ty få äro de slägter, som kunna räkna sina anor långt
tillbaka, och en ryktbarhet från gårdagen är lika
ryktbar utan adlig sköld som med. Men det är ännu en
oafgjord fråga, om adelsaristokratien var så tryckande
som penningaristokratien, om den som yfves öfver
förfädrens bedrifter var så odräglig som den, som
yfves öfver förfädrens rikedomar. Hos den förre låg
eller åtminstone borde ligga en moraliskt ädel grund,
ett högmod, grundadt på ädla gerningar och bedrifter;
hos den senare ligger ingen sådan, ty penningen och
dess förvärf sker sällan genom uppoffringar, utan
alltid tvärtom, och endast i uppoffring for ett ädelt
ändamål ligger det stora, det sant adliga.
Vår jord är ej platsen för det som är fullkomligt,
den ena institutionen undanskjuter den andra och
intar dess plats; men ingen af dem är färdig, den blir
dock alltid blott en ny variation af egenkärlekens och
egennyttans tema, den måtte då gå i sagans molltoner
eller klinga i den ögonblickliga maktens dur-ackorder;
säkert är, att snart åter en ännu nyare variation låter
höra sig; en tid bortåt ljuda de gemensamt, den nya
stämman blir allt mera skär och allt tydligare
genom-skorra dissonanserna af de olika styckena, liksom en
charivari, tills den gamla måste tystna och det nya
sjunger ensamt så länge det får. Så har nu den
adliga institutionen snart sjungit ut och penningemakten
får troligen snart sjunga sitt solo, tills menniskorna
ledsnat dervid och börja något annat. Det ser ej
lofvande ut, att förnuft och dygd snart skola få sin
röst att höras, de få nöja sig med att hviska; men
det är en hviskning, som fortfarit genom sekler, fastän
den ej ännu kommit att höras bland mängden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:08:22 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/oadamguv/0010.html
