Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
väl, alldeles som hon hört omtalas en person i stället
för ett helt folk, för ögonblicket missledt af nedriga
menniskor, som, slugare än massan, kastat sig upp på
dess nacke och gisslade den med sin blodiga
jernglaf-ven, ända tills folket såg sig bedraget och afkastade
den grymma bördan och trampade den i stoftet.
Senare delen af ma bonnes öden voro sorgliga.
Hon blef förenad med sin blomsterälskande man
och skulle lefvat lycklig, om icke tidens stormar äfven
sträckt sig till det nätta landthus de bebodde vid
slutet af parken; der var så fredligt eljes, men politikens
skrän nådde äfven dit. Den kungliga familjen
arresterades. Nu var det ute med allt hopp, all glädje för
hennes skyddslingar. De nya vandalerne hemsökte det
lilla oskyldiga Trianon, man väntade att se ett slott
fullt af underjordiska rum och dolda vinklar för brott
och vällust, men man fann endast några sköna
kabinetter, några öppna salar och vestibuler, der fönsterna,
bildade af klart kristallglas, upptäckte hvarje vinkel
för dem som vandrade utanför. Ännu bodde
”medborgaren” Ferron qvar på sin lilla possession; man
tycktes hafva glömt honom under det att man härjade
hans eden; och hans hustru skänkte honom en gosse.
Men det oaktadt var glädjen borta; beständigt
kommo nya skaror af hufvudstadens pöbel ut till
Versailles och sprungo skrikande af öfvermod och vildhet
genom de ödsliga rummen, under det att
truppafdel-ningar af samma hopar sorlade kring lilla Trianon och
slogo sönder alla konststycken som funnos der. Floras
tempel, som blifvit fru de Ferron, eller, som hon nu
kallades, ”medborgarinnan” Ferron, så kärt som det
ställe, der hon sist hörde sin drottning utgjuta sin
klagan, var förstördt. Vid den runda trappan, som ledde
utåt sjön, lågo några sfinxer, stumma vittnen till den
forna glädjen och den flydda friden; en rasande hop
af qvinnor, af ”dames de la halle”, som de kallade
sig sjelfva, kommo en dag rusande dit ut, fingo se de
underliga bilderna, som hade qvinnohufvuden och en
lejonkropp. ”Det är afbildningar af hofdamer, af Marie
Antoinettes qvinnofölje”, ropade de och slogo sönder
marmorbilderna med stenar och klubbor. Det är
nästan obegripligt huru förvillelsen kan sprida sig till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
