Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en kyss på sin hustrus stumma läppar och en på
hennes panna, som var höljd af kall svett; derefter tog
han upp barnet, som gret, och slöt det i sina armar
— han sade intet, men gret öfver barnet. Slagen på
porten ökade sig, dörrarne kunde springa upp och
mördarhopen störta in till hans hustru och barn, och
nu lade han sin gosse i vaggan och skyndade ner
be-slutsam. Han öppnade porten.
”Är medborgaren Ferron hemma?” frågade man
honom.
”Ja, här är jag”, svarade han djerft, ”hvad viljen I?”
”Åh, det skall du nog få se!” yttrade en rå stämma
bredvid honom; ”kom med, se så, gå!”
Nu gick hopen derifrån och släpade de Ferron
med sig; samma natt stäldes han inför
revolutionstri-bunalet, anklagad såsom kontrarevolutionär, och
dömdes till guillotinen. Klockan tio den andra
förmiddagen föll hans hufvud.
Vid samma tid öppnade fru de Ferron ögonen ur
en lång och pinsam vanmakt och blickade omkring
sig, liksom fasorna under den förflutna natten endast
varit en dröm; gardinerna voro nere och den mulna
himmelen utanför kastade sparsamt ljus dit in; hennes
gosse var tyst, han sof, den lille. Med outsäglig möda
kröp hon upp ur sängen och lyfte på gardinen, en
gråhvit dager strömmade in i det ödsliga rummet.
Hon betraktade sitt barn; det hade fragga kring
munnen, hon skulle aftorka den: barnet var kallt, hennes
lille gosse hade somnat för evigt. Då klarnade på en
gång nattens händelser för henne; hon hade hittills
ansett dem för en elak feberdröm, men nu blef det
klart att allt var sant — utan man och utan barnr
det var en tanke, som grep henne om hjertat och
sammanpressade det. Naturen är en god moder, hon
låter sitt barn slumra in, när det lider, sjelfva
smärtan spänner själens strängar, icke så, att de springa
af, utan blott så, att de slappas, att tonen sjunker, att
den dör bort och det tystnar inom själens strängaspel;
ödet hade med blodiga fingrar spelat derpå, men ändå
var ej någon fiber sönderryckt, utan endast slappare,
och fru de Ferron föll åter i en välgörande dvala.
Det var redan afton, då hon åter vaknade; allt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
