Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fel, att nämligen icke måla lifvet sådant det är, utan
utkrusadt med diktens träknif; man måste likväl
erkänna, att Lafontaines romaner innehålla mycket godt,
mycket tänkvärdt, om också ej snillrikt, och att de i
hänseende till nyttan åtminstone äro, för att nyttja ett
passande ord, ”renligare’*, än en mängd af den nya
romantiska skolans dussinarbeten; ty man ser hellre
den goda Lafontaine i sin anspråkslösa hvardaglighet
och med sitt lättrörda hjerta än man ser Victor Hugo
med sitt snilles trollstaf röra i blod och trasor.
Lotta hade likväl blott läst Lafontaine, ty Victor
Hugo var ej ännu synlig på vädjobanan. Hon hade
således fått öfverspända begrepp om dygden och
kärleken, om tacksamheten och glädjen. Ett isoleradt.
väsende är alltid ett offer för illusioner, den arma
instängda anden spänner så ofta på den trånga buren,
der han sitter, tills han får kramp i vingsenorna. Så
var förhållandet med eremiterna och de första
mun-karne, med den katolska kyrkans martyrer; de voro
alla ensamme, sjelfvilligt eller tvunget utskjutna ur
samhället, och deras känslor togo en flykt, som ej
passade för det verkliga lifvet, emedan de ej kände
det och ej ville känna det. Så var det äfven med
guvernanten här; utom sig mötte hon blott köld, och
värmen koncentrerade sig derföre i djupet af själen,
den födde längtan, den födde aningar, den tillväxte
och skickade sina klängen till hvarje tanke och hvarje
känsla, och gjorde dem alla beroende af
öfverspän-ningar. Den gode Lafontaine framstälde nu idealer af
dygd och idealer af last, och den oerfarna flickan kom
på detta sätt att indela menniskorna endast i tvenne
klasser, af hvilka den ena var nära nog englar och
den andra ej långt ifrån djeflar — en indelning, som
kanske är den farligaste man kan antaga.
Hon såg nu framför sig densamme unge baron
Wilde, som varit hennes brors vän och som velat
blifva hans räddare; detta var nog för henne att sätta
honom i den första klassen — han var på en gång en
ädel, en god yngling och ett föremål för hennes
tacksamhet liksom för hennes fars sista välsignelser.
Unge baron Wilde hade ett ädelt yttre, hans öga
var öppet och blått, som himlen, skulle Lafontaine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
