Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jagtvagn rullade upp på gärden, och frun med illa
härmad glädtighet frågade honom:
”Hvart skall du fara i dag, min Gustaf?”
”Jo, jag måste till Rosenfors”, svarade han; ”jag
kom i går öfverens med Malmesköld att komma dit,
emedan han ser några vänner hos sig i dag. Han
bjöd äfven dig, men jag måste svara honom, att min
stackars hustru ännu är sjuk och ej kunde komma.
Ack”, tilläde han och satte sig bredvid sin fru, hvars
hand han fattade, ”ack, om du kunde vara med, hvad
det skulle roa mig! — nu kan jag aldrig låta bli att
tänka på dig och din enslighet här hemma; men, Gud
ske lof!” tilläde han, med ett småleende åt Lotta, ”att
du har sällskap.”
”Endast du aktar dig, Gustaf”, sade frun
omtänksamt; ”att resa så der på hösten, blott i en tunn
syr-tut, är oförsigtigt; du kunde förkyla dig, du kunde bli
sjuk — min gode Gustaf, lyd mitt råd och tag du
tulubben.”
”Nej, nej, Julie, inte förr än snö kommer”,
skrattade majoren, ”jag fryser icke; farväl med dig, min
goda hustru! adjö med dig, Adelaide! ödmjuka tjenare,
mamsell! Jag kommer väl igen i afton”, yttrade
majoren, i det han gjorde sig färdig att gå; ”men”,
tilläde han, då han stod vid dörren, ”men om jag icke
kommer till klockan åtta i afton, så blir jag qvar öfver
natten på Rosenfors — var ej orolig, Julie.”
Med dessa ord lemnade han rummet och
majorskan reste sig från soffan och gick till fönstret, der
hon satt tigande, ända till dess vagnen rullade; då
nickade hon vänligt till sin man, som kastade en
slängkyss upp åt fönstret, och ett tyst ”Gud välsigne dig”
hörde man henne hviska, liksom till en afskedshelsning.
Mamsell Åkerlind såg här ett par, som älskade
hvarann innerligt, som egde förmögenhet och ett
älskvärdt barn, och som likväl ej voro lyckliga.
Sådana finnas många af många skilda orsaker,
oaktadt man tagit till regel, att inbördes kärlek och
trefnad hemma är äktenskapets enda och största lycka.
Majoren var, för att på en gång måla husets hela
ställning, en ”evinnerlig slarf”, en hederlig, bottenärlig
menniska, en kärleksrik make och far, men likväl ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
