Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skapad att göra en makas lyeka. Han kunde offra
allt: förmögenhet, lugn, helsa — ja, sjelfva lifvet, för
sin hustrus skull, men han kunde omöjligen trifvas
hemma. Han lefde ej, om han icke åkte på en
landsväg eller vistades hos en vän; der hemma var det
honom så hjertans tråkigt, icke derföre, att hans
umgänge der behöfde vara inskränktare än borta, utan
endast derföre, att det var ”hemma”; det låg
någonting obeskrifligt uttröttande i det ordet ”hemma hos
mig”, och han uttalade det sällan utan en viss suck;
borta, endast borta, kunde det vara roligt. Detta var
ett verkligt karaktärsdrag hos den goda majoren, som
tycktes trifvas på jorden endast derföre, att presten
sade, att der ej är vårt ”rätta hem”. Hade majoren
ej trott på dessa ord, och således på sätt och vis
ansett sig borta, vara främmande, skulle han ej kunnat
trifvas på vår jord, utan längtat till ett annat lif, då
hans bevingade själ kunde göra sina små visiter på
Mars och Jupiter och Uranus samt då och då göra
en liten ”utflygt till Sirius”. Han var således allt
annat än huslig och derföre en motsats mot sin fru, som
framför allt älskade hemmet och som i hvarje sällskap,
det måtte vara så intressant som helst, alltid plågades
af nostalgie eller hemsjuka. Endast i denna punkt
afveko de begge makarnes känslor från hvarandra;
men denna lilla skiljaktighet krossade deras lyckas
brodd och gnagde på roten, oaktadt kärleken
blommade och vänskapen. Huru glad blef ej den goda
frun, när hennes man återvände från sina exkursioner,
och han sjelf fann sig ovanligen upprymd i början;
ty ovanan vid hemmet gjorde, att han aldrig blef rätt
hemmastadd på flera timmar; han var munter, liksom
han varit på ett främmande ställe — men knapt hade
han igenkänt de välkända möblerna och funnit, att
han i sjelfva verket befann sig på ett ställe, der han
kände hvarje vinkel, förrän han blef orolig och
funderade efter, hvart han skulle resa, för att ej komma
för ofta; då tog han ibland sin tillflykt till
taltsekre-teraren Tråsten på Smusselboda, den gamle, döfve
fältkommissarien, som med sin lika gamla och lika
döfva fru utgjorde det mest uttröttande sällskap man
kunde tänka sig. Majoren påstod detta åtminstone
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
