Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Åtta dr.
Åtta år hafva förlupit, då vi återknyta berättelsens
tråd; ett så enformigt lif, som det majorskan
Ankarklo och hennes vän förde på Björkvik, framställer så
få taflor af omvexling, att det ej eger något intresse
att måla. Det är något entonigt i det husliga lifvet,
som gör det behagligt, men ej bländande, ej en gång
vackert i teckning, fastän det i sig sjelf är det
Ijuf-vaste, det för hjertat mest tillfredsställande. Så
förhåller det sig med alla lifvets verkligheter. Målaren
kan ej gifva böjning och behag åt hvarken glädjen
eller smärtan, när den uttänjes genom många år; han
måste fästa sig vid små partier, om han skall
någorlunda lyckas att föra läsaren med sig. Att måla ut
landskap i fogelperspektiv har ännu aldrig lyckats, men
att på särskilda taflor fasthålla bilder af hvarje dal,
hvarje berg särskildt, lyckas just derföre att vyen är
så trång och blicken ej förvirrar sig i tusende
detaljer; det är derföre jag med tystnad går förbi åtta hela
år, framlefda i ostördt lugn och orubbad endrägt.
Mycket hade under tiden förändrat sig, men
småningom, att ingen kunde säga när det skett; det var
nog att förändringen verkligen hade gått för sig. Bland
dessa olikheter mot fordom var den, att majoren
numera oftare och längre tider var hemma hos sin
familj, att han mera än förr sysselsatte sig med sin
egendom och ej blindt öfverlemnade sig åt sin
inspektörs ledning. Han hade blifvit äldre, kanske äfven
gikten, som nu begynt låta känna sig, hade gjort
honom husligare; men den hufvudsakliga förändringen
hade sin rörelseprincip i hans goda hjerta. Han kom
oaktadt sin lättsinnighet i erfarenhet af att hans
inspektörer bedrogo honom sjelf, — det var en sak att
skratta åt, efter hans åsigt; men att de förtryckte hans
underhafvande, utsögo dem till märgen i hans namn,
störtade dem i nöd och förtviflan, under påstående att
det skedde med hans vilja, var något som afskräckte
honom att blindt öfverlemna sig åt främmande pefso-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
