Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gatenhjelms romantiska sinne och hans lackerade
stöflar. Majoren förde honom öfver sina eviga
gärden, öfver stättor, gärdesgårdar och stenrösen,
ledsagade honom genom betande boskapshjordar, som i
synnerhet kommo kunglig sekterns hjerta att darra,
och slutligen in i ett tröskverk, der den sista gnistan
af politur och fin yta försvann i de täta damskyarne;
i allt skulle den unga herrn vara förtjust och upprymd.
Men småningom kallnade lusten för landtlifvet; han
fann, att han för att vinna fadrens hjerta måste
genomgå ett dagligt helvete af osaliga promenader och
lifsfaror och utsätta sin garderob för en oundviklig
undergång. Vidare fann han, att det var omöjligt att
föra ett ämne på tapeten, som kunde intaga damerna
till hans förmån, och slutligen begrep han, att det vore
klokast att slå hela saken ur hågen och ej uppoffra
sin tid på en kärleksaffär, der man riskerade att blifva
ihjelstångad af svärfars fyrbenta och qväfd af svärfars
tvåbenta underhafvande.
”Skola vi ej bese huru man bryter lin här nere?”
frågade slutligen majoren.
Men nu var kunglig sekterns plan redan uppgjord,
han tackade, men afsade sig det nöjet.
Dagen derpå afreste han från Björkvik, sedan han
njutit nog af den sköna naturen och det landtliga
lifvets enfald. Majoren småskrattade, då han berättade,
huru han fört kunglig sektern omkring, och då han
beskref hans min och hvarje droppe kallsvett, hans
vandringar i oxhopen hade frampressat på den unga
mannens panna.
På detta sätt gick det med många stadsboar.
JMen en rask löjtnant gjorde majoren mera bekymmer.
Det var löjtnant Antonsson, en ung, liflig menniska,
glad och förekommande, men utan allt krus och
komplimenter. Majoren såg helst hvarenda friare resa;
ty hans Adelaide skulle ha ett underverk till man, och
derföre såg majoren icke heller gerna den hyggliga
löjtnanten, som nu ungefär spelade samma roll, som
han sjelf spelat i sin ungdom. Men Antonsson var
oemotståndlig, han lät ej förskräcka sig af något,
varmed om allt hvad som kunde vara roligt, och blef
hemmastadd, innan man visste ordet af. Han hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
