Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. En generalmönstring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
herr öfverstens nit, som officerskårens esprit.» «Behagas portvin
eller madeira?» frågar en betjent. «Portvin», svarar generalen,
hvarefter han fortsätter: «Bränvinet är ett gift för ett folks både
andliga och materiella lif, folkets moralitet och religiösa känsla
förslöas derigenom» — (dricker) — «det är således vår pligt, som
hafva bildning» — (fyller sitt glas) — «att föregå de obildade»
— (dricker) — «med vårt exempel» — (fyller i glaset). — På
detta sätt går måltiden sin gilla gång; fat efter fat serveras och
tömmes; butelj efter butelj framsättes full och borttages tom.
Ändtligen kommer deserten och med den Carolinabålen.
Champagnekorkarna smälla; glasen blixtra — det är en krigisk scen, full af
lif och rörlighet. Det röda vinet, här och der spildt på duken,
gör att denna liknar ett slagfält, och knifvar och gafflar ligga som
tappade troféer deribland. Glasen fyllas; alla vederbörliga skålar
tömmas i botten. Ändtligen, sedan bålen är nära tom, skrapar
man med stolarna — de två nemligen — hela det öfriga
sällskapet kastar benen öfver bänken — och måltiden är slut.
«Få vi ej den äran», säger öfversten, «att ännu några
ögonblick behålla herr generalen ibland oss?» — «Nej, nej», svarar
denne. «Jag har brådtom, och hinner ej att, som jag önskat,
längre vistas i en kår, som eger min odelade aktning och vänskap.»
Generalen bugar sig för öfversten, och gör en liten sväng med
hufvudet, hvarpå alla skrapa på golfvet, spänna på sig sablarna,
som stå här och der i vråarna, och följa generalen ned. Vagnen
står förspänd; generalen stiger i, och med ett: «lef väl, mina
herrar!» rullar den bort, och samma Petter Månssa från Kråkemåla,
ledamoten af Sveriges odalmannastånd, sitter halfhängande, liggande
bakpå, och presenterar sina smala, dinglande ben för de
qvarblifvande. — Stackars karl! han hade hvarken fått vått eller torrt,
och sjelfva hästarna hade deltagit i hans måttlighet.
Officerarna stå ännu qvar litet rödmosiga i ansigtet och prata
med hvarandra i ett virrvarr. — «Tusan dj-lar! hvad dolman
klämmer öfver bröstet.» «Keding är en satan att skära nätt!» — «Hvad
tyckte generalen om min Perla?» — «Ah, inte förstår sig den
krutgubben på hästar». — «Förbannadt rolig var han med sin
nykterhet». — «Ja, men rätt kan han ha ändå». Slutligen hör man
löjtnant P:s gälla stämma: «№ 45 Lås, — Erik Lås! Fahnjunkare!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
