Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ute hos handelsmans, här borta», svarade gumman och pekade
utom det lilla, dunkla och lappade fönstret. — «Jaså», genmälte
fiskalen, «det är bra; men hvad gör du här, käringP» — «Jag
sköter småbarnen», svarade gumman darrande och slöt dem intill sig,
liksom fruktade hon att blifva sliten ifrån dem. — «Du får inte
vara här», sade fiskalen; «ty magistraten har beslutat, att du skall
vräkas. Spångren får bli qvar, till dess borgmästarens hylla är
fardig; men du skall straxt packa dig till din ort.» —»Herre Gud!»
sade gumman och ett par klara tårar glänste i hennes ögon; oHerre
Gud! jag har ingen att lita till; jag är gammal och svag och
orkar intet, utom sköta barnen; hvart skall jag fly för att dö?» —
«Dö hvar f-n som helst», ropade flskalen; »staden har nog
tiggarepack att föda och begrafva, utom dig; du är inte född här och
har aldrig varit skattskrifven här, utan skall begifva dig till din
födelseort.» — «Min födelseort?» sade gumman; «ingen känner mig
der.» — «Jaså, du disputerar mot magistratens beslut; det skall
kosta dig dyrt.» Han gick och slog dörren i lås.
Äfven en gammal gumma kan vara vacker, kan till och med
vara skön vid sina sjuttio år, det bevisar den gamla Maria bäst.
Gamla Maria är vacker, oaktadt sin ålder, oaktadt mången
ungherre, som läser detta, tviflande småler åt mitt påstående. Få
hennes skrynklade kind ses väl ingen purpurstrimma, hennes
läppar hafva bleknat och hennes hår har grånat; men ögats eld har
ej slocknat: ännu blickar en god, försonlig och menniskoälskande
ande ur dem; det. är liksom själen blickade fram ur fönstren på
sin förfallna hydda och, nickande med sitt oskuldsfulla barnahufvud,
sade oss: «här bor jag och blir qvar i detta gamla hjerta, till dess
hyddan ramlar.»
Grumman slöt de begge små i sina armar och sammanknäppte
sina darrande händer omkring dem, och hon gret bittert. Gret
hon öfver sitt eget öde? nej! hon gret derföre, att hon skulle
skiljas vid barnen. När deras mor dog, lemnade hon dem i den goda
gummans vård, och sedan hade de små hvarken fått svälta eller
frysa; gumman hade ofta afstått sin del åt barnen och sjelf
plockat bränsle för att värma dem; hon hade npplefvat i dem, ånyo
föryngrat sin själ och blifvit barn med dem; och nu skulle de
skiljas. «Hvem skall vårda barnen?» tänkte gumman; «nu få de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
