Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lilla nyckel, svara derpå.
Ärans krans,
Byktets glans,
Goda och pengar,
Vagn och drängar —
allt är tyst — intet af allt det der får min lilla Anna.
Armod i ditt bo —
kling, kling — nu slår nyckeln.
Hopp och tro —
kling, kling — återigen, nå, det är godt nog åt den fattige.
Eikedom och lycka —
kling, kling. — Nu förstår jag ingenting af alltihop, afbröt
gumman och upprepade: Armod i ditt bo — Hopp och tro —
Eikedom och lycka — och för dessa orimligheter ringer nyckeln. —
Nå, ring nu omkull alltihop, tilläde hon, liksom förargad på den
lilla spåmannen, som svängde sig på ett hår, ring nu också —
Fattigdom skall trycka — hvad? han är tyst — Amen, amen, så
skall gå!
Nu vaknade åter barnet, och gumman skyndade sig att
gömma nyckeln, kastade en forskande blick kring rummet, liksom hon
fruktat lyssnare, och lutade sig öfver vaggan. Jag, som för min
del funnit det der trolleriet mindre intressant, begagnade tillfallet
och smög uppför trappan in till min papgoja, som sade: «papgoja
vill ha mat». — Jag fann allt så underligt, så spöklikt; ty Anna
Lena der hemma hade många gånger talat om spökhistorier for
mig. Jag skyndade mig in i de lefvande rummen, återtåg det
glada hvimlet, de strålande ljuskronorna, de stora trymåerna, och
fann mig ej väl fill mods förrän jag stod bredvid min far.
— Har lilla Rolf nu hållit samspråk med papgojan? frågade
friherrinnan. Säg, lille Rolf, är ej det en vacker fogel? Du ser
8å mörk ut, min gosse; hon har väl ej huggit dig eller skrämt dig?
— Nej — nej, sade jag helt kort.
Hon fann troligen, att jag ej var road af konversationen,
och upphörde. Den spenslige herm, som förut förklarat mina
känslor, klappade mig på hufvudet, och sade : lilla Paris är aäkert
sömnig.
Men jag — jag grämde mig i mitt hjerta, fastän jag ej visste
hvarföre. Den gamlas sång, nyckelns klingande stod lefvande för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
