Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
min sjal — ooh allt var så bittert —■ hvarföre P hvarföre P Jo, jag
hade i en gyllene vagga sett — ett öfvergifvet barn.
it
Jag nödgas säga madam, yttrade friherrinnan några år der»
efter till Emerences sköterska, madam Tallqvist, jag nödgas säga,
att jag icke vill ha mitt barn till en sådan tjock och lnnsig va*
relse, som hennes dotterdotter. ,
— Ja, hennes nåd, det kan vara sannt nog, att Anna är br#
lnnsig, men hon är irisk och rask, Gudilof, och om den lilla
fröken —
— Yore så frisk, menar ni, afbröt henne friherrinnan, så
kunde hennes växt göra litet till saken. Emedlertid säger jag nu,
en gång för aUa — fliekan skall sUöras; ty i annat fall får hon
ingen styrsel i kroppen. — Brittchen skall snöra henne, och hon,
madam, låter en annan gång bli att lösa upp snörbanden, så att
den stackars ungen aldrig skall få någon form.
Stackars min lilla fröken, hviskade gumman för sig sjelf, dt
hon återvände till barnkammaren — stackars lilla Emerence, sade
hon, då det lilla bleka barnet, uppledsnadt vid allt, började gråta
öfver att ingenting var roligt; deremot stojade der i rummet ett
annat barn, det var lill-Anna, hon var glad och fann hvaTje små*
sak så märkvärdig’ och så rolig. De begge barnen voro lika
gamla och nära nog uppfostrade tillsammans, emedan gumman
Tallqvist, så snart lill-Anna kunde gå, tog henne som lekkamrat
med Emerence. Friherrinnan hade väl’ menat, att torparens dotter
skulle blifva ett slags slafvinna åt hennes egen, men lill-Anna
hade en oöfvervinnelig frihetskärlek och förstod sig dessutom
så litet på krus och komplimenter, att hon i stället blef riktig
kamrat med lilla fröken, som ej förlorade derpå, utan tvertom just
derigenom vann den smula glädje hon kände. Barnen voro åtta
år, och Ijknerence tycktes blifva allt, utom vacker; det var ett
blekt, magert baraansigte, med denna pregel af ängslighet, som
cellaystemet» användt i uppfostran, har med sig, detta betryckt*
utseende, och denna missnöjda min, som stämpla alla barn, sow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
