Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - GENRE-MÅLNINGAR af Onkel Adam - HÄMND OCH FÖRSONING - I. Hemmet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
olycka, ty han stöter från sig hvarje mensklig hjelp och gör sig
afskyvärd i stället för beklagansvärd. Detta är dock oftast fallet i
stora städer, der motsatsen mellan den fattiges och den rikes olika
lefnadssätt starkast afsticker mot hvarandra. På landsbygden
deremot är den usle ej så usel, ty hån gör icke så bittra jeinförelser;
han ser så många lika fattiga som han, och så få rikare. Och
finnas der sådane, framstår ej deras Öfverlägsenhet med detta prål,
den prunkar ej med denna dyrbara lyx, som griper så djupt i den
förskjutnes bröst; derföre är den fattige på landet vanligen icke
en så hjertlös egoist, som i en stor stad, ty han är ej isolerad
som denne; man finner dygd, förnöjsamhet och lugn under ett
torftak på landet Men finner man dem i ett af hufvudstadens
nästen, då har man träffat på en af skapelsens sällsyntaste
företeelser: en menniska, som hvarken exempel, afund, olyckor eller
förtryck kunnat förderfva; då har man funnit en af dessa guldrena
själar, som tåla allt och likväl bibehålla sig obefiäckade.
Om man för omkring femton år sedan gick långt upp i Adolf
Fredriks församling, fick man se många sådana kojor, med låga
tak och mörka rutor, här och der ett blekt bam-ansigte
derinnan-för, blickande med de matta ögonen ut på den fojktomma gatan.
Det är en mörk vinterqväll, vid den tiden, som utgör förgrunden
i min lilla tafla; knappt en enda menniska är ute på den mörka
gatan, der timmermannen Lof har sin bostad. Om ljudet af något
fjät höres utmed det långa planket, som utgör ena sidan af den
trånga gränden, är det säkert en fattig sate, en stackare, som
smyger sig hem från sin tiggarefard genom staden och går sin
ensliga gång i mörkret; ingen lykta lyser hans väg, der finnes
blotli natt och tillskrufvade luckor; armodet gömmer sig heldre än
lyxen; det är tyst. Blott då och då afbrytes tystnaden af något
sorl från krogen, som ligger der borta och är ställets enda
för-friskningsort. Derinifrån ser man ett sken gnistra genom
springorna på de gistnade luckorna, och då och då tränger en
ljus-ström ut i aftondimman, när dörren öppnas för att insläppa en ny
kund, eller för att kasta ut någon annan, som ^sällskapet» derinne
ej anser värdig att vistas*inom dess fostbrödralag.
Der inne i Löfvens stuga är det halfmörkt; en gammal stubbe
och några våta träpinnar, stulna och upplockade än här och än
der af barnen, kunna ej lysa stort bättre. Ett blekt» rödaktigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
