Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - GENRE-MÅLNINGAR af Onkel Adam - HÄMND OCH FÖRSONING - II. Resan till brunnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ansigte mot ansigte f& gräla med «den förbannade ryssen», som
gubben merendels uttryckte sig.
Men syster Emerentia hade s& der småningom antagit en
guvernantston mot sin bror och var sällan af samma tanka som han.
Om han såg ett moln på himmelen och sade att det var grått, så
tyckte syster Emerentia att det var blått; beskref han, som ofta
hände, slaget vid Svensksund och för att uttrycka sig expressift,
hvilket han gerna gjorde, kom att säga att de ryska skeppen blefvo
sönderskjutna så små som svafvelstickor; straxt var fröken framme
och anmärkte, att det var omöjligt att ett skepp kunde så
söndersplittras; då blef gubben ond och svor och bannade en hel armé
af onda varelser öfver verlden och påstod att det var sannt
När alla medel att omvända majoren blefvo fruktlösa, gick
Emerentia sin väg. Gubben saktade sig och begrep, att han låtit
hettan öfverila sig och att det var synd om syster Emerentia, som
kommit i misshugg för hans rysshat; han smålog således så der
litet skamflat när hon åter syntes och erkände att han blifvit för het
Om då syster Emerentia ej kunde låta bli att moralisera, hvilket
hon sällan gjorde, utan sade: «kära Adolf, du är alltid orimlig och
häftig», då började åter majoren att försvara sig på lif och död
och svor med gnistrande ögon, att han var spak som ett lam, ja
saktmodet sjelf, och så var trätan åter i full gång.
Man skulle tro att de båda syskonen på detta sätt lefde ett
hogst olyckligt lif, men långt derifrån; med allt det der älskade de
hvarandra innerligt, och Gud vet huru det går då döden skiljer dem
åt; de äro oumbärliga för hvarandra. Var majoren någon gång
borta på egen hand, då gick fröken derhemma och visste ej hvad
hon skulle företaga. Var åter fröken borta hos prostinnan eller på
något barndop, vid hvilka tillfallen hon, oaktadt sina fyrtiofem år,
gerna lät använda sig till flickfadder, då gick majoren der hemma
och anställde en sorts husvisitation och snokade i alla vrår, för att
hitta på något att gräla om, och endast vid sådana tillfalien led
hans tjenstefolk. Men när fröken Emerentia var hemma, var allt
det der onödigt och tjenstefolket fick vara i ro. Fröken var
glaci-sen som bröt vågorna af majorens stormar.
Majoren gick en vacker vårafton, några dagar innan den
märkvärdiga brunnsresan skulle företagas, fram och åter på gårdsplanen
och mumlade då och då en ed öfver postgossen, som ännu ej an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
