Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - GENRE-MÅLNINGAR af Onkel Adam - HÄMND OCH FÖRSONING - II. Resan till brunnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ländt från staden. Syster Emerentia satt vid det öppna fönstret i
nedra våningen och språkade med sin bror, som gick skyltvakt
«Jag tror f-n tagit pojken», yttrade majoren slutligen, «jag
skall val en gång piska upp honom for hans söL»
Fröken Emerentia, som ganska väl visste, att majorens
bestraffningar aldrig blefvo af, utan alltid blott bestodo i några starka och
hotande termer och en mängd förskräckliga löften, kunde dock ej
underlåta att invända: «det vore högst orätt att slå gossen.»
<Jaså, du säger det, syster Emerentia», utfor majoren ännu
mer förifrad, «du skall se att jag slår pojken sönder och samman
midt för frökens näsa.»
«A nej, dertill har du icke hjerta, käre Adolf», invände systern.
«Hjerta!» upprepade majoren ännu mer uppretad, «är jag en
gammal käring kanske? Är jag blödig jag kanske? Du skall få
se, syster Emerentia, hur det går, och om jag nu slår pojken lytt
eller förderfvad, så är det din skuld, för dina förbannade dispyter.»
Majoren afbröt sig sjelf och fortfor med sin vandring.
Fröken ångrade likväl nu att hon åter uppväckt en storm och
i synnerhet derföre, att hon kommit att liksom sätta sin brors
heder i pant, att postgossen skulle få stryk — och hon visste att
majoren gjorde allt för hedern.. Hon beslöt derföre att genom en
liten krigslist förstöra hela majorens föresats.
Ändtligen kom gossen ridande in på gården och stannade vid
förstugubron. Majoren gick in i förstugan och hemtade en käpp,
men besynnerligt nog den allra klenaste, ty det skulle ju ej vara
ett straff för gossen, mot hvilken vreden svalnat så snart syster
Emerentia började sin dispyt, utan blott en sorts parade, för att
visa fröken att majoren hade karakter.
Fröken såg hela manövern, men ville icke en gång tillåta
paraden, utan ropade till gossen: «du har dröjt oförskämdt länge med
posten, skäms du icke; det skulle riktigt glädja mig, om majoren
gaf dig** mycket stryk.»
Majoren stannade liksom förbluffad med käppen i hand. Han
hade väntat att få höra förebråelser och böner, allt det der hade
han härdat sig emot, men att få medhåll af syster Emerentia, att
han skulle göra syster Emerentia ett nöje — det var alldeles för
starkt. Han mottog derföre väskan utan att ens efterfråga orsaken
till dröjsmålet och gick in för att läsa upp den. Det var en lycka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
