Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - GENRE-MÅLNINGAR af Onkel Adam - HÄMND OCH FÖRSONING - II. Resan till brunnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
genom en beständigt fortsatt gyttjekur befanno sig i det mest
torftiga och knatiga tillstånd.
Det var således en stor nyhet, då rådmannen en vacker
morgon berättade sällskapet, att en konstmakare ankommit, som på
eftermiddagarne skulle «amysera» sällskapet med åtskilliga
gymnastiska och akrobatiska konster och stycken i de mest förvånande
variationer.
Påföljande eftermiddag samlades brunnssällskapet, nästan
man-grant, i en bondgård, som låg ett stycke från helsokällan och
hvilken såsom inbyggd passade till skådeplats. Åskådarne hade sina
platser i stugan, på logarna och på några för tillfället uppslagna
bräder; på taket hade en skara af barn krupit upp, för att få se,
riktigt se på herrligheten, och rådmannen hade enkom hela påsar
med konfekt tillreds, för ajfct traktera damerna, hvarföre också han
beständigt vandrade omkring och bugade och samtalade. Gubben
såg så hjertans nyter och glad ut, att mn verkligen hade ett nöje
af att endast se honom. Det är alltid trefligt att se glada menniskor.
Ändtligen skulle då spektaklet begynnas; en svartmuskig
bredaxlad karl, klädd i ett slags tunik af urblekt sammet med rödslitna
oäkta guldgaloner, framträdde och bugade sig för det vördade
pu-plikum. »Pajazzo, kom in, Pajazzo!» ropade karlen, och en
veder-stygglig figur sprang in samt gapade på mängden; barnen på taket
skreko af glädje och förskräckelse. Den svartmuskige karlen gjorde
åtskilliga konster; han var en Herkules och kastade jernkulor och
tunga lod, hängde sig, lastad med stora tyngder, vertikalt vid en
träpelare, med ett ord, plågade åskådarne med alla dessa onyttiga
och farliga öfningar, som konstmakare bruka.
Det är ett ledsamt tecken, då folket samlar sig för att åskåda
en sådan; det tyder på en råhet i karakteren, en brist på känsla,
som är beklaglig.
Ändtligen voro då dessa öfningar slut, och nu framkom en
liten gosse, tolf år kunde han vara;’ det var en liten kärleksgud,
lätt och späd i sina former, med barnsligt, fromt och skönt
ansigte; rika ljusgula lockar, blott sammanhållna af en smal
silfver-bindel öfver pannan, fladdrade ned på axlarne; ett par små vingar
af tyll, med slifverstjernor på, sutto spända mellan dem, och en
ljusblå tunik, ren som himlahvalfvet och, liksom det, beströdd med
stjernor, smög sig kring det smärta lifvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
