Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - GENRE-MÅLNINGAR af Onkel Adam - HÄMND OCH FÖRSONING - II. Resan till brunnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var en skön anblick! Något englalikt, det vill säga något
försonande och godt, lyste ur gossens blå ögon, log på hans mun
och brann på hans kinder.
Rådmannen, som i allmänhet ej hade sinne for det estetiska,
hvarken i form eller tanke, berättade halfhviskande for sällskapet,
att han låtit gifva den lilla kärleksguden en stor smörgås med ost
på, och att han hade ätit med förvånande aptit. Det var väl en
ganska prosaisk anmärkning, men den visade att rådmannen var en
praktiskt god menniska, fastän han saknade den fina känsla, som
fordras för.att idealisera. Vi se detta ofta och finna att känsla
och menniskokänslä äro tvenne olika saker. Man känner djupt
sanningen af en målning af fattigdom och elände, der perlar till
och med en tår fram i ögat, då vi läsa derom, då snillet kastat
sitt ljus in i eländets hålor och vi se den ruttnande halmen i
bädden, de hungrande barnqn och den förtviflande modren. Men komma
vi händelsevis in i en sådan håla, står der en förtviflad moder
framför oss med sina hungrande barn omkring sig; då göra vi
intet eller ganska litet för att rädda henne och dem; då äro vi
förnuftiga och låta ej hänföra oss af vår känsla, derföre att de stå i
sanningens gråhvita, ej i diktens gyllene dager. Vi fordra njutning
för att vara goda och verkligheten erbjuder ingen sådan.
Det är verkligen obehagligt att föreställa sig en sådan der
liten kärleksgud med en smörgås i handen, och litet hvar hade
säkert gerna undvarit den prosaiska rådmannens anmärkning.
Den svartmuskige karlen lyftade upp gossen gå en slak lina
och lemnade honom en pil och båge. Positivets ostämda toner
böljade brusa och linan att svänga. Som en sylfid flög barnet
högt upp öfver folkets hufvuden, kastade sig fram och åter och
böjde sig mjuk som ett rö, hängande vid det smala repet; slutligen
ställde sig gossen på linan, spände sin båge och afsköt den gyllene
pilen på folkel Pilen träffade fröken Emerentia midt för hjertat;
ett allmänt bravo bqlönade gossen, som hoppade ner och bugade sig.
Representationen var slut och folket troppade af, utom
majoren, som i synnerhet fästat sin uppmärksamhet vid det sköna
barnet. Både han och fröken, som, i parenthes sagdt, funno sig litet
smickrade att pilen just träffat henne, blefvo qvar, för att sjelfve
tala vid gossen. Majoren trefvade efter penningar och fröken
likaledes i sin redikyl — pirater voro ej ännu då brukliga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
