Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - GENRE-MÅLNINGAR af Onkel Adam - HÄMND OCH FÖRSONING - III. Lycksökaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bondflicka blef uppbjuden till en polska af nftgon glad ungherre
fr&n hufvudstaden, som räckte sin glacébehandskade hand åt den
sköna, hvilken, liksom rädd att sönderbryta de fina fingrame,
fattade den ytterst i spetsen och svängde om, kanske tänkande p& en
Olle eller en Per, som stod i ringen och såg på, och som, då hon
dansade, hade en annan «sväng» han, än den fina herrn.
Der borta, i skuggan af en tät häck af hagtorn, som just au
prålade med sina hvita blommor, stodo ett par personer inbegripna
i ett samtal. Om jag säger ett djupt samtal, skulle jag säga en
osanning; ty det var ett af dessa, som man brukar i sällskaper, ett
samspråk, som ej innehåller något och dock allt, och som blir
pikant icke derföre, att det är en blandning af de allraoskyldigaste
saker, en mosaik af ämnen och vändningar, hvilka ega den
egenskapen att de ej undgå att njutas, ett samtal med ett ord, som lika
säkert måste sprida sig och slå an på en hvar i sällskapet, som de
fina ångorna af en blomma, men som qvarlemnar lika litet som de.
Den ene var en ung man med fina drag, hans panna var hög
och fint tecknad, fastän kanske något för smal, och ögat klart och
glänsande.. Allt, ända till det nästan satiriska leendet, som låg
omkring munnen, och till och med det på en gång eleganta och
snart sagdt vårdslösa i hans drägt, förrådde en menniska, som
känner mera, än han kan tänka, och som tänker på sig sjelf mer, än
på den öfriga skapelsen.
Det var den unga grefve Gynterfeldt, societetens förtjusning
och hundratals medtäflares förtviflan. Naturen hade mycket gjort
för den unge mannen, hade gifvit honom känsla för allt skönt och
snillrikt i förening, den hade skänkt honom ett skönt yttre; men
hans ställning i lifvet, hans uppfostran eller, kanske rättare, hans
falska position mot andra menniskor, hade afstympat dessa skönp
anlag till något, som hade brist på harmoni, på jemnvigt, och soni
således väl vid första anblicken kunde behaga, liksom eskissen till
en skön målning, men likväl ej gaf mera än ett ytligt begrepp af
hvad den utförd kunnat blifva.
Yi se Öfverallt sådane påbörjade, men ofulländade snillen och
karakterer, ofta liksom ritade af en barnhand, med osäkra drag och
utan proportioner, men ofta åter andra, der hvarje drag är lika
djerft som slarfvigt, lika sannt tecknadt som ofulländadt; blott hos
få är taflan fulländad med sina dagrar och skuggor, och dessa få
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
