Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - GENRE-MÅLNINGAR af Onkel Adam - HÄMND OCH FÖRSONING - IV. Vännerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han hade blott en vän, men af ett till honom sjelf alldeles
motsatt lynne. Det är en oriktig idé man gör sig om vänskapens
orsak, om det fina bandet, som kallas tillgifvenhet, clå man tror
att det väfves genom sympatier. Vänskapen består af trådar,
in-väfda i hvarandra, ej af paralleler; gå tvenne karakterer parallelt,
är der hvad man kallar likhet i riktningen af dess trådar, då är
det blott uppränningen till en väf; men skall det verkligen blifva
något af, så behöfs inslag, några trådar som inflätas tvärsöfver.
Det är derföre man sällan ser två likartade menniskor vara
mera än blott bekanta och vänner. Ludvig och hans vän hade
motsatta lynnen och älskade hvarandra med all den värma, af
hvilken ett ynglingahjerta är mäktigt
Deras första möte här i lifvet hade också sammanknutit dem;
de hade delat en lifsfara, den ene af dem hade lidit en orättvisa
för den andres skull, men hade burit den utan att knota; med ett
ord, Ludvigs akademivän var Adolf Nordenhjelm.
Adolf Nordenhjelm var hvad man kallar en rask yngling, han
hade hufvud och förmåga att genomdrifva hvad han önskade, hade
en stark vilja och ville gerna herrska der han kunde det, men han
var deremot olik sin far deruti, att han var öppen och tillgänglig
för vänskap, för kärlek och äfven för dårskaper. Han kunde
beräkna sina handlingar, kunde väga dem på guldvigt, men han
gjorde det sällan, emedan det föll sig så besvärligt, och han blef
derföre framfusig och begick fel mot konvenensen. Han stötte
således emot många gånger, då han menade som bäst, ty
menni-skoma göra mera afseende på det yttre än det inre af en menniska;
hennes själ, hennes vilja, hennes handlingars kalla är för de flesta
en sluten bok och, om de öppna den, skrifven med outtydbara
karakterer. Det är få som lärt sig mer än ett alfabet, för att läsa
menniskan, och de tro, om hon är skrifven i ett för dem främmande,
att hon ej förtjenar läsas; de göra då som medeltidens munkar,
hvilka sade: «Graca sunt — non leguntur», de hoppa öfver bokens
innehåll och bedömma endast bandet.
Ludvig deremot var af naturen mild, vek och god, och
uppfostran hade ur hans sinne utplånat hvarje ojemnhet, hvarje
hårdhet, som kunnat eljest bilda sig. B an handleddes af en gubbe,
renhjertad som ett barn, och Ludvig lärde sig tidigt att älska sin
fosterfar, för det goda som var på bottnen, men tillika att akta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
