Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - GENRE-MÅLNINGAR af Onkel Adam - HÄMND OCH FÖRSONING - VI. Herdeqvällen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
föraktade, den förtappade; de spelade ett högt spel med
hvarandra, men den rike tappade.
ffSläpp mig blott, ni skall fä penningar», upprepade baronen,
alltmera förskräckt för’ det djupa förakt, det brinnande hat, som låg
i den vilda menniskans leende.
«Penningar och åter penningar», sade mannen, och tog ännu
ett starkare tag i sin fiende. «Du känner således ingenting annat
godt än penningar; nå väl, jftg vet ett bättre: hämnd, herr baron!
hämnd — känner ni det ordet?»
Baronen darrade; mannen kände denna dödsdarming.
«Du darrar; hvarför gör du det?» frågade han med ett bittert
hån. «En så förnäm man bör ej vara rädd att dö — du kan ju
gifva Petrus några hundrade riksdaler, så öppnar han nog
himmelrikets portar för din arma sjal — det har ingen fara med dig.»
•Akta dig», yttrade baronen, djerf genom det förtviflade i sin
ställning, »akta dig, här kommer folk.»
«Nå val, hvad gjorde det?» fortfor mannen lugnt «Ser du,
jag har ingenting att lefva efter, och dessutom sitter en knif emel-
lan dina refben, innan dina betjenter hinna hjelpa dig — nå väl,
jag skall dö för den saken; men alla skola säga, den der karlen
mördade en rik man, som ville förföra hans dotter: — hvilken af
oss dog med äran?»
Det tycktes som den vilda menniskan riktigt ville njuta af
sitt dödsoffers ångest; han teg och betraktade baronep. med en
djefvuls småleende. Det var det första ögonblicket i sitt lif han
kände sig öfverlägsen, och han förlängde det. Slutligen sade han:
«Hör du, nu kan detta nöje vara nog; bed ej mig, utan Gud.» —
Nu grep han med sin jemhårda hand ett tag om baronens strupe
— kampen blef ej lång.
«Se så», sade mannen vid sig sjelf, då baronen låg liflös
utsträckt på soffan; «se, så der slutade ditt kärleksmöte. —
Betjenten», yttrade han sedan, «kommer väl snart med flickan; han skall
se sin herre riktigt» — och nu flyttade han vaxljusen närmare, så att
de kastade ett klart sken på den dödes blåbleka ansigte.
Ändtligen gick han, smög sig tyst utför trapporna, förbi betjenternas
rum, der han hörde skratt och buller, och ut på gatan. «Ack»,
sade han vid sig sjelf, «hvad den der bofven var ensam och fattig
i all sin rikedom!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
