Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - GENRE-MÅLNINGAR af Onkel Adam - HÄMND OCH FÖRSONING - VI. Herdeqvällen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
måga att bibehålla sin frihet och ej förstånd nog att försvara den
inot list och våld. Men ett sätt finnes att emancipera folket, och
detta är att upplysa det, att sprida bildning och ljus bland
massorna, att bereda det på en tid som skall komma, då folket är
allt och allt är till för folket. Historien har visat, att massan ofta
brutit sina § ettrar, men alltid blifvit insmidd i nya. Men när
den en gång lärt sig huru dessa bojor äro beskaffade, då folket
känner hvarje nagel, som sammanhåller dem, hvarje skruf, som
trycker, då löser det af sig sin tvångtröja och är fritt, varaktigt
fritt, emedan det ej låter pålägga sig nya. Du ser således, att
mina idéer om emancipation ganska väl förlika sig med mina
tankar om ståndsskilnadens nödvändighet»
«Ja, jag finner det», yttrade Adolf med nedslagen blick.
«Det gör mig ondt», sade Ludvig, och hans utseende förrådde
hjertligheten af detta hans yttrande, «det gör mig ondt em jag gjort
dig sorgsen, om jag bedragit din väntan, men en högre pligt äa
vänskapens befaller mig här, jag kan ej handla annorlunda, jag
måste tala så, ty jag tänker så.»
«Det är dock mycket hårdt», sade Adolf, »hårdt att blifva
beröfvad sina käraste förhoppningar.»
«Ja, jag vet det», svarade Ludvig och fattade sin väns hand;
«men är det dock icke ännu hårdare att en gång få ångra sig, att
en gång få se tomheten af sina ungdomsdrömmar; är det ej bättre
att förekomma än förekommas, att på förhand inse sitt misstag
och rygga tillbaka i tid. Då återstår ännu något litet af den
förgyllning, som glänste i våra ögon och vi tvingas icke då att
förakta det vi fordom älskade.»
«Du har rätt», sade Adolf, «du har rätt, Ludvig, jag vill
behålla något af förgyllningen qvar. Theodora skall bli mitt ideal af
qvinlig oskuld; jag får älska henne, är det icke så? det är ju intet
ondt deri?»
«Nej, visst icke», svarade Ludvig; «men älska blott idealet och
sök ej efter sjelfva flickan. Var imedlertid öfvertygad, Adolf, att
jag skall sörja för flickan, som en bror, att jag skall söka att göra
allt för hennes framtid, men fråga mig ej vidare, jag kan, jag får
ej svara dig. Kämpa Adolf, det är en god kamp. då man strider
mot sig sjelf och segrar.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
