Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - GENRE-MÅLNINGAR af Onkel Adam - HÄMND OCH FÖRSONING - X. Den döende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Theodoras framtid. Då kommo deras suppositioner fram, och då
han ej kunde annat än beröfva dem denna illusion, smärtade han
djupt de gamle. Ack, de hade hoppats så myckel Majoren hade
mången afton gladt sig åt huru han en gång skulle få gunga ett
barnbarn på knät och sedan få dö. Eröken hade så ofta gladt sig
åt huru snäll Theodora var i hushållet, huru väl hon tillagade de
rätter, som frökens uppmärksamma öga observerat att Ludvig tyckte
mest om. Med ett ord, de gamla kände sig bedragna.
Den enda, som ej anade något, var Theodora sjelf; hon
trodde sig göra Ludvig ett nöje, och derföre var hon glad,
stundom yr som ett barn, då han hade berömt henne.
Nu satt Ludvig åter hemma hos sig och grep till boken, hans
Vanliga tillflykt då han förgäfves tänkt på ett ämne och ej fann
reda och klarhet, något som han beständigt sökte.
Han satt derföre nu och läste och märkte knappt, att en
främmande inträdt i rummet, förrän han hörde en sträf och
obehaglig röst fråga: «Ar detta magister Stensson?» Han såg upp,
och en gammal hopkrumpen gumma, klädd i nästan endast trasor,
stod framfor honom och väntade på svar.
«Ja, min vän», sade Ludvig och steg upp; «vill ni mig
någonting?»
«Ja visst, herr magister; det är en karl der hemma hos mig,
som för Guds skull bad er komma dit till honom, ty han håller
på att dö.»
«Hvar bor ni?» frågade Ludvig.
«I Maria församling», var svarat
«Men hvarför går ni ej då till en af edra egna prester? Han
hör ej till min församling.»
«Ack jo, kom!» bad gumman; «han bad mig gå till er, det
var, mente han, den ende prest han ville höra; herra skall veta att
karlen i sina dagar varit en öfvergifven sälle; men nu håller han
på att dö, och han ber.»
«Det är nog», yttrade Ludvig; «jag följer er.»
Qvällen var mörk, kölden skarp och vägen lång. Ändtligen
voro de framme, och Ludvig insläpptes i ett halfmörkt rum, der
han hörde en menniska pusta och klaga.
Har ni sett någon dö? har ni stått bredvid någon dödssäng?
Har ni sett denna sista kamp, som förestår oss alla, då pulsarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
