Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- GENRE-MÅLNINGAR af Onkel Adam
- HÄMND OCH FÖRSONING
- IX. Kafferepet
- X. Den döende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
«Ack hvad ändå det är ömkligt, när en prest slår sig i
slanger med s&dant patrask!» sackade kaptenskan von Påsken; «han är
ändå en af ordets tjenare.»
«Ja, min goda kaptenska!» sade borgmästarinnan, «allt det der
kunde den dåraktige major Pistolsvärd vänta sig förut, jag vet
visst att han blef varnad.»
«Ja, det felades icke», sade rådmanskan. «Min man sade
honom, att han skulle bara få otack till lön; men han brydde sig ej
om hvad klokt folk sade, utan följde sitt eget hufvud, och nu har
han det, som han har det — som man kokar, får man supa.»
«Sina gerningars frukt får man uppskära!» suckade kaptenskan,
som ville anses för något heligare och bättre än de andra.
X.
Den döende.
Ludvig satt åter i lugn på sin lilla kammare och fördjupade
sig i sina böcker. Det var ett litet trefligt rum der han bodde;
en fullklädd bokhylla, några taflor af erkändt värde; der borta i
hörnet, aflägsnadt såväl från kakelugnen som dörren, stod pianot»
dervid soffan, och framför det arbetsbordet. Ludvig hade nyligen
hemkommit från sitt julbesök hos fosterföräldrarne på Lillhauoxa.
Det hade varit en glädjefest för hans barnsligt känsliga bjerta,
men en sak hade på en gång förorsakat honom nöje och missnöje.
Den bildningsgrad, till hvilken de gamle hade sökt lyfta
Theodora (och hvari de lyckats), tvärt emot Ludvigs önskan, gjorde
honom bekymrad. Theodora var redan så långt öfver sitt stånd,
att hon aldrig kunde återföras dit, och man hade således gjort
henne en verklig otjenst; man hade ingifvit henne fordringar af
lifvet, hvilka man ej var i stånd att tillfredsställa, man hade
öppnat för henne en ny verld, der man ej kunde införa henne,
emedan hon ej tillhörde den, och hon hade otvifvelaktigt funnit sig
lyckligare om hon för alltid fått stå utanför, utan att ens få kasta
en blick ditin.
Ludvig hade väl icke, som mamsell Gallsten påstod, «trätt
öch grälat» på majoren och fröken för deras välmening, men han
hade ej kunnat underlåta att meddela dem sina bekymmer för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:08:49 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/oadamsaml/2/0062.html
