- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 2. De fyra signaturerna /
102

(1869-74) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

<(Du mins kanske vidare», fortfor prosten, «att jag tog Gustaf
till mig, ock vid den tiden du. och jag gifte oss, kom kan till
grosshandlaren Werner.»

«Ja, kära Hjertner, nog mins jag allt det der.»
orJa, det är bra,’ min lilla Julie, ty ser du, Gustaf blef en
galant gosse, blef en ärlig köpman och är en förmögen man, fastän
han inte lurendrejar en aln in i landet»

«Gifve gud», suckade frun, «att så vore!»

«Det kan du vara säker om, Julie — Gustaf är inte någon
lagbrytare.»

«Ja, jag tror nog det», svarade frun, ahan är en ärlig gosse.»
alcke gosse, min goda Julie; kan har nu i fyra år varit gift
med vår lilla Gustafva, och de ha tre barn allaredan — kan är
en man, min gumma, en stadgad man.»

«Men nn säger jag rent ut, Hjertner, du får ej se så der falsk
ui — gör inte det, Hjertner. Du har något att säga; du har ju
aldrig doljt något för mig förut; nå, hvarföre skall du göra det nuP»
«Nej, min gumma, jag är ej falsk, utan saken är, att inom
åtta dar fara vi till Stockholm till Gustaf.»

(dnom åtta dar!» ropade Ingeborg och modren på en gång;
«men — men huru i Guds namn skola vi hinna med allt till dessP»
Presten smålog vid sig sjelf, i det han återvände till sitt
ram. «Nu blef gumman min glad», sade han sakta, «och lilla
Ingeborg också.»

Fjorton dagar derefter kom en gammaldags karet in genom
Horns tull; slädföret var si och så, och prosten hade derföre låtit
framtaga kareten för långresan. Färden hade gått långsamt, ty
Ola, drängen, körde sjelf och sparade på sina pupiller, prostens
hästar, som nu fingo taga sig en högst ovanlig motion af omkring
tre mil om dagen.

«Gud låte kareten hålla!» sade Ola, inåt herrskapet i vagnen,
då han började sitt tåg på den ojemna stengatan. — «Hvem är
det?» frågade posten vid tullen, och fick till svar: «prosten
Hjertner från Fridskulla»; samma svar fick tullvaktmästaren, som blott
tummade något på en hösäck, men lät för öfrigt herrskapet resa
i frid.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:08:49 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/oadamsaml/2/0109.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free