Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
blygt, sedan med djerfvare blickar forskade in i en skön framtid,
då de skulle få lefva och dö tillsammans. Hvarken den
nittonårige hjelten eller den femtonåriga flickan anade något om vigten
af ståndsskilnaden. I den sväfvande dimman öfver strömmen hade
de så ofta speglat sig tillsammans, och kring deras hufvuden hade
alltid en färgrik gloria slagit sig i en hel ring kring begge. Ett
par, som Gud omgärdat med sin strålkrans, kunde menniskofnnder
ej åtskilja.
Det var en skön sommarqväll 1805, just vid solnedgången,
då de älskande hade ett möte vid Helgonfallet Det var en
af-skedsstund, ty Gustaf skulle uppbryta till kriget Der suto nu de
älskande stumma, betraktande de kokande vågorna och tänkte på
en framtid, lika färgrik som solstrålames brytning i dimmolnet.
Denna fårgbrytning har Öfverallt sin motsvarighet Vår tro, vårt
hopp, vår kärlek, hela vår andliga tillvaro är en sådan
stålbrytning, blott af ett ljus ofvanifrån, som bryter sig genom jordens
dimmor; allt är en återspegling af Guds kärlek. Guds renhet och
den bild vi deraf uppfatta kalla vi religion; det är den brutna
färgbilden af det eviga ljuset Men det beror på sättet, på synvinklen,
hvilken färg som blir den rådande, om vi se evighetens cirkel hel
eller brusten. Men se! rosenrödt och grönt äro färgbildens
grundtoner; kärlek och hopp äro alla troslärors vapenfärger.
«Du skall då resa», sade Clara. «Blir du länge borta? Ack,
Gustaf, hvad allt blir svårt hädanefter; men lef blott, Gustaf; jag
skall trösta mig så godt jag kan och sitta här och tänka på dig,
fastän jag får spegla mig ensam i dimman.»
Gustaf satt och tecknade af trakten. «Gud vet när jag
kommer», sade han; amen jag skall skörda ära. Vet du hvad jag är
glad öfver kriget! Overksamheten är dödande; jag skall återkomma
dig värdig — ser du», fortfor han och pekade på taflan, «här är
klippan och der fallet, här är dimman och ur den framtitta tvenne
hufvuden, liksom burna af osynliga vingar. Nu, Clara, har jag ett
minne af vår favoritplats; gif mig nu ett minne af dig.»
Flickan smålog skälmaktigt och framtog ur sin. sykorg ett
litet sammanviket papper. Det innehöll en hårlock.
«Tack, älskade Clara», sade Gustaf; «men glöm ej att gifva
mig något från denna stunden; det är en afskedsstund.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
