Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Gustaf! Gustaf!» ropade Clara utom sig, «är du här igen?»
och i detsamma stod hon vid hans sida.
Ynglingen smålog bitteri «Ja, Clara», sade han, «det är
verkligen jag; men mins du dina ord: så länge strömmen här
rinner sin gamla bana, är jag din; ser du!, strömmen rinner ej i sin
gamla bana. Allt är förändradt, äfven du?»
«Nej, nej, Gustaf! säg ej så», bad flickan med ångest, «säg ej
så: säg mig någon vrå, dit vi kunna fly; jag följer dig.»
Gustaf smålog, det var liksom en himmelsk stråle af vällust
genomilat hans brustna hjerta.
«Nej, Clara, jag tror dig, du är ännu ren, ett helgon, en
engel, så ren som din spegelbild i Helgonforsen. Men ser du, flicka!
jag är fattig; det finnes ingen vrå på jorden för den fattiges lycka.
Nej, Clara! jag vill som en indisk Fakir kasta mig framför ödets
vagn; jag vill med öppna ögon se hutu dess hjul hvälfva framåt;
ty det är min pligt, det kan ej ändras.»
I detta ögonblick hördes ljudet af ett skott på afstånd och
nästan liktidigt störtade en hund ur busksnåret; det var Fidéle.
Han hann ej längte än till Clara; der störtade djuret ner och
förblödde, hviftande på svansen åt sin gamle herre och sin goda
matmor. Han var djupt sårad i bogen och blodstrålame sprutade
upp på Claras klädning.
«Fidéle, Fidéle!» ropade begge och försökte upplyfta djuret;
men det sträckte på sig och dog i deras armar. Det blef en lång
tystnad.
Ändtligen bröt Gustaf tystnaden: «Clara, det är slut, slut för
evigt; trohetens hjertblod färgar din klädning. Farväl, Clara,
farväl, min lefnads engel, du drömbild, farväl!»
Gustaf skyndade bort; men i stum smärta stod Clara qvar vid
Fidéles lik.
tfParole d’honneur, sköt jag icke haren!» hördes en röst
inifrån busksnåret (det var baron Sebedeus s stämma); «jag hörde
honom skrika, det är bestämdt, och blod har jag spårat hela vägen;
hvad tror du, Ålund?»
«Bara icke baron», svarade betjenten, «träffat någon hund i
stället; harame pläga inte just skrika.»
«Joo, ser du, det piska* väl in i skinnet och gjorde ondt på
Jösse, ty han skrek som en kamalje», sade baronen i det han kröp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
