Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lefnad, jag måste se hans graf åtminstone. Stackars Gustaf! du
vet nu, b$ttre än förut, huru mycket jag älskat dig.»
Resan blef således af. Emilia blef rörligheten och
beschäftig-heten sjelf; och snart rullade vagnen åstod mot Stockholm.
Friherre Sebedeus Gyllenpatron, som vi vid en jagt förut haft
äran presentera, hade, straxt efter sitt bröllop med Clara, fått sig
ett stort arfgods, nemligen Gyllentorp, med derunder lydande
hemman och lägenheter. Han satte sig således ner på landet, blef
småningom kammarherre och hofmarskalk, och afled slutligen som
en god, enerverad kristen i sin säng, omkring två år innan
mamsell Taglionis ankomst till Stockholm, en tidpunkt, hvarifrån vi
borde få oss en ny olympiad.
Yi förbigå, med läsarens gunstiga tillåtelse, all beökrifning på
friherrinnans och hennes dotters förtjusning öfver Taglionis dans,
derom kunde vidlyftigt ordas; men man kan också läsa om saken
så många konstkritiker, att man måste vara en kritskalle, att ej
begripa det herrliga i en sådan dans. Det herrligaste af hela saken
var dock, att vi Stockholmsboer, vid åskådandet af Taglionis ben,
kunde säga: «thet är ben af minom benom»; ty hon är, till
Sver-ges evinnerliga ära, infödd Svenska, och, till vår lycka, till och
med Stockholmska. ’
Friherrinnan hade ock ett helt annat ärende till hufvudstaden;
hon ville höra talas om sin Gustaf, sin lekbror, den ende man,
som hon äl&kat, och för hvars skull hon i sina rum hade ordentliga
drifbänkar med vilda penséer — det var deras kärleksblomma, deras
vittne, deras vän. Hon måste likväl forska länge, innan hon fick
reda på, hvar den fattige kaptenen hade lefvat och dött; ändtligen
lyckades det och hon gjorde en vallfart till stället.
Madam Plogström, värdinnan, en liten tjock gumma, med
röda, rinnande ögon, stod just i portgången och utdelade,
skrikande, några befallningar till en tjenstefiicka, när friherrinnan
anlände, ensam och till fots, till den undangömda vrån, der hennes
Gustaf hade slutat sin obemärkta lefnad. Hon frågade madam
Plogström efter kapten Werner.
«Kapten Werner, hennes nåd, dog för tre veckor sedan; ja,
visst gjorde han det, hennes nåd — nå, latskank, kommer du ej
åstad? — hennes nåd må tro att de pigorna kan göra en stackars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
