Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dom; uttrycket i hennes ögon gaf tillkänna, att hon lidit mycket,
att hon gråtit mycket; men på den höga pannan såg man tecknad
kraft att uthärda och ett slags trotsigt mod. Qvinnan blir sådan,
då hon i många år öfvar sig i den tysta striden med sig sjelf och
sitt ode; hon blir en sammangjutning af vekhet oeh kraft, af
smärta och trotsande glädje, hon liknar en vek blomma från
södern, som blifvit flyttad till ett hårdare klimat, hon acklimatiserar
sig småningom; barken på stammen blir starkare och tätare, de
saftiga bladen blifva fastare och slutligen motstår hon, och
blommorna vissna icke i en lindrig frostnatt. Just sådan var nu Clara,
densamma som i barndomen i yr glädje lekte i gröna ängen och
mången afton speglade sig i Helgonfallet, densamma som slutligen
tog afsked af ängen, af strömmen, af sin älskare och af sin
sällhet
«Ack, mamma!» ropade dottren och sprang fram till modren,
«ack, mamma! låt oss resa till Stockholm, för att se Taglioni! Se
här i tidningen, huru man upphöjer henne till skyarne, läs bara.»
Friherrinnan tog bladet, läste artikeln och smålog. «Nej,
mitt barn», sade hon, «det göra vi icke; med kostnaden af en sådan
resa kunna vi rädda tio fattiga familjer från elände. Du skall veta,
Emilia, att spara på dina nöjen, för att få verkliga, och det enda
verkliga nöje är att veta något godt med sig, det är en vinst,
som ingen kan beröfva oss.» Friherrinnan fortfor att läsa tyst och
dottren återvände, blyg öfver sin begäran, åter på sin plats.
Men hvad är det? Friherrinnan bleknar, hon börjar darra;
hvad är det hon läser? «Gå ut, goda Emilia», sade hon slutligen
till sin dotter, «jag vill vara ensam.»
Flickan gick, och nu, fri från vittne, öfverlemnade modren sig
åt sina känslor.
,«Således först nu; kanske han lidit, kanske han tviflat på mig
— Gud! min Gud! hvarföre visste jag icke af honom förr.»
En häftig gråt, som lättade hjertat, utbröt, den åldriga
qvinnan satt der och gret, som en barnslig flicka, öfver sin älskare,
gret bittra tårar öfver olyckor sedan tjugotal af år redan förbi.
I tidningen stod blott en enkel annons, nemligen död: f. <L
kaptenen vid landtvärnet, herr Gustaf Werner, i en ålder af 54 år.
Det var dessa ord, som återväckte de qväfda ungdomsminnena hos
Clara. «Vi skola resa; jag måste hafva underrättelser om hfans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
