Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
icke en gång gondolieremas sång eller en gitarrs enformiga
ackom-pagnemang till ett sydländskt kärleksqväde, som fornt här och der
hade i otydliga bnitna ackorder letat sig fram mellan pelarraderna
af de månbelysta palatsen, eller från djupet af någon i mörkret
smygande kanal. Annu stod ynglingen qvar och hans gondol,
hvars förare kastat öfver sig sin kappa och slumrade, låg sakta
gungande för tidvattnet, hvars långa utbredda vågor knappt
märkas, men dock alltid gå sin jemna gång, endast brutna i lagunernas
irrgångar, ej hämmade.
«En skön verld!» hviskade ynglingen för sig sjelf; «huru skönt
att lefva och dö under en sådan himmel! Jag är lycklig», fortfor
han; «men hvarföre står jag då här? det är något löjligt att njuta
sin lycka på en bro — och en sådan», tilläde han med en inre
fasa, teom ligger så nära — blykamrarne. Ack om jag kunde
rädda er alla, olyckliga offer för orättvisa och förföljelse!» utropade
han slutligen och räckte sina armar mot det herrliga, men i
historien så blodiga Palazzo publico — det fordna dogemas palats.
Ynglingen ämnade gå, hans känslor hade blifvit på ett
smärtsamt sätt störda af gamla minnen och nya bilder af gömda fasor i
det glänsande marmorberget, då han hastigt kände en hand klappa
sig på axeln, och han vände sig om. Han ryste tillbaka af en
viss oförklarlig fasa vid anblicken af ett vildt, brungult ansigte,
som med en smärtsam dragning i hvarje muskel bevisade åratal af
själslidanden. De insjunkna ögonen, det vil^t kringkastade håret,
som i oordning nedföll på axlame, fullbordade den sorgliga bilden
af en menniska, som länge, länge kämpat den hårda striden mot
smärtan; men som hvarken hunnit falla eller segra. Slutligen bröt
den främmande tystnaden.
<<Jag har hört ert ädla utrop», sade han med af brådska
darrande röst, «jag är ett af blykamrames offer — rädda mig,
yngling!» tilläde han och fattade hans hand mellan sina magra fingrar,
«rädda, rädda mig! — Låt gondolieren föra mig blott öfver stora
kanalen, blott ett litet stycke — jag har en vän der, som vär ej
väntar mig — men . . . .»
«Gerna, herre!» sade ynglingen rörd och lyfte ofrivilligt på sin
lätta halmhatt — han kände att olyckan är vördnadsvärd. »Gerna!
— Pietro!» ropade han, «vi fara».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
