Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han kunde ieke sofVa om nätterna, det kunde likval jag; kan
af-undades, han hatade många, det gjorde ieke jag; han önskade
mycket och fann så litet; jag önskade så litet» men fann en hel
verld öppen framfor mig, hade en hel lefnad full af hopp oeh
förtröstan i sigte. Hans panna rynkades, min var åter slät, som en
marmorskifva. Stackars min barndoms jordiska gud, stackars pa-
tron! Du var ej lycklig. Men hvad var det då som han önskade
sig? — Jag fick veta det sedan —jag har skrattat deråt: han
Önskade sig en Wasastjerna. Jag som gosse söijde ej mycket om en
leksak blef mig nekad, och han, som man, med ett stort tröskverk
och en nittio kannors pistorisk bränvinspanna, han som alltderför
var en urbild af medborgerligt inflytande och äkta svensk kraft,
kunde ej sofva om nättema derföre att han ej fick en grön
bandstump om halsen. Hade han som jag gått barhalsad, hade han
nog vetat huru frisk och väl man finner sig sådan.
När jag kom ut i verlden blef en professor min jordiska
gudomlighet. Han var lard, sade man; nå val, jag såg upp till
honom, som till en öfvernaturlig varelse. Hans stora bokhylla med
fölianter gaf mig en djup vördnad för hans stora lärdom, jag kunde
ej begripa huru man skulle i en Uten knopp som ett
mennisko-hufvud få rum med alla dessa hästlass af erudition; jag betraktade
hans stora doktorshatt, visserligen föreföll den mig liknande1 en
Cache desordres, men att så mycket kunde innehållas deri, tyckte
jag vara en trollkonst Åter bedrog jag mig. Min professor var
en ganska vanlig man; några år förgingo, hans rykte aftog, hans
pedantiska, stela väsende behagade icke, hans skrifter lästes icke och
det som förut varit drag af snille blef småningom endast dumheter.
Min guda-professor var helt enkelt en vetenskapens
handt-verksmästare. Han filosoferade öfverläst på samma sätt, som en
skomakare gör sin sko öfver läst.
Men han skar sig aldrig nya läster, utan begagnade beständigt
de gamla som stodo på bokhyllan. Den ofantliga boksamlingen
var, med ett ord, ingenting annat än gamla lappade läster, ämnade
antingen till något nytt arbete, eller för att slå ut någon gammal
hoptorkad idé, så att den någorlunda passade efter den nya tiden.
Jag har sedan funnit, att det så kallade lärda handtverket ofta
inskränker sig till blott en nödtorftig otåstötning och klacklappning»
af det gamla; kommer der någon, som rent af cförfotar» vetenska-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
