Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En tiggarefamilj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
heter det: »arbetaren vill inte arbeta, han är lat» — oeh så ger
man honom bara en hundstyfver om han arbetar; — han .ar stursk,
säga de, då han får en örfil och säger: det kan herm låta bli en
annan gång — då är han näsvis — ty han tål inte stryk; och s&
hålla de tal om att vi skola tänka på vår framtid, — hvu fan
skola vi ta en framtid ifrån? Så väl har man nog pinnat för, på
alla håll, att vi, arbetare, aldrig, så länge andan hänger i oas,
kunna få något eget, och då man aldrig har något eget, så får
man lof att nyttja andras — och vara i beroende och slutligen
vräkas in på fattighuset eller dö i ett dike — och det kalla de
der menniskovännerna för framtid — jo, det är en vacker fram*
tid. Det har ofta varit i munnen på mig att säga: framtid, pa«
tron, framtid, hvad är det? Jag har två barn och hustru, och
dem skall jag föda på trettiosex skilling om dagen — fyra
personer. Då skulle han svarat, ty hen är slängd som en advokat:
käre Glans, det är ju inte min skull att du belamrat dig med
hustru och bara. Och då skulle jag svarat: herre, jag är en
menniska, som också ville ha ett hem — och en, som jag kunde dela
ljuft och ledt med, likasåväl som patron med sin fru. Tiggaren,
patron, skaffar sig Hustru och barn for att åtminstone ega något,
som han kan kalla för sitt — och lilltultan här är min enda glädje,
ja, är hon så.»
Hustrun, som fordom varit vacker, bade ännu qvar några drag
af sin fordna fägring, men de utvecklade sig ej oftare än hon
kände sig glad, — nu var hon det, och hon blef åter igenkänlig.
«Ja, Glans, nu, sedan vi fått penningar, så skall du lofva mig
ett, förstår du, jag talar inte som patron, men sup ej så mycket
som förr, utan sätt dessa pengar in på kontoret och tag opp
räntan bara; det blir mycket om året, om vi dessutom arbeta, oeh
det blir ej svårt, då vi hafva penningar som ryggstöd *
Mannen tvekade. «SupaP — åh, en liten snapps ibland kam
väl inte skada», sade han ändtligen.
«Jo, käre Glans», återtog hustrun, «se på lilltultan: flkall hon
bli olycklig, hon, stackars bara? Skall hon bli en sådan som den
andre, som Olle? — det blir aldrig något godt af det barnet. —
För lilltultans skull lofva att du inte akall amaka bränvin, ty det
förstör oss igenl»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
