Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rymmaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Emellertid stridde det goda och onda i min själ; jag ville
bli ’god och ärlig igen, men- kände mig som ett svagt och
vacklande ro, som behöfde stöd om det icke skulle böjas, och det var
d& jag skref till er, farmor, och begärde råd och hjelp — men ...»
Den gamla slog ned ögonen vid dessa ord, sina händer
knäppte hon konvulsiviskt i hvarandra, och på det bleka åldriga
ansigtet spelade ett drag af outsäglig smärta; — ändtligen sade
hou halfh viskande: «men din enda hjelp, din enda slägting på
jorden stötte dig ifrån sig — var det ej så, Johan?»
»Farmor här sagt det», yttrade ynglingen enstafvigt och vände
sig bort, liksom det smärtat honom att se den gamlas ångest.
«Och så återföll du i brist af stöd i brottet och bestod ej
kampen mot det onda, som närde sig i din arma syndiga själ —
ocb det var din farmor, som kastade sista stenen på dig, arme
fallna barn», yttrade gumman och fattade ynglingens hand. «Och
jag, Johan! det var en fördom — nej, jag ljuger, det var
högmod, ett uselt högmod, attv jag ej ville erkänna att en brottsling
var min sonson — ja, det var värre, jag hade lemnat dig åt
främmande, hade ej vårdat mig om dig — och sålunda blef du
en brottsling; det var detta, som jag kände i mitt samvete, som
kom mig att förneka dig; ty jag ville förneka mig sjelf — och
derföre forsköt jag dig.»
«Men, farmor», inföll ynglingen försonande, ((hvarföre lemnade
ni mig så åt mitt Öde?»
«Mitt barn, jag har ofta tänkt derpå», svarade den gamla,
»och jag tror mig hafva funnit grunden. Ja, käre Johan! det är
besynnerligt; men jag har aldrig känt mig så varm för min egen
son eller dig som för öfverste Gustaf och hans son.
»Jag fick knappt se mitt eget barn, men bar deremot ett
främmande beständigt på mina armar, och småningom smög sig
den främmande in i mitt hjerta och trängde ut er. Ser du, gosse!
Guds skapelse kan förstöras genom konst, en ung gran kan
klippas till häck ’och ett menniskosinne förvandlas genom konst till
något, hvartill det ej var ämnadt.
»Så riktades min kärlek snedt och växte icke rätt upp som
den bort. Ack, Johan 1 jag har sedan med tårar, böner och ånger
sökt räta upp den böjda stammen, men det vill ej gå — ännu
hänger min kärlek lika varm vid mitt herrskap, att jag har svårt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
