Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rymmaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ty det var jag som störtade honom i förderfvet, den oskyldige
gOBsen, som i sin glädje öfver maten glömt att fräga mig hvar
jag fått den — han trodde säkert att jag fått den af någon
kristlig menniska, någon som hade barmhertighet med den fattige;
men jag fann ingen sådan.
«Uerre Gud om jag förstått mig på menniskor litet bättre,
så hade allt varit ogjordt. — Bokhållar Trygg, han som ser så
besk och torr ut, han hade säkert bjelpt mig; men si det begrep
jag inte, utan var rädd för den allvarsamme mannen och skrattade
åt hans gamla frack. Jo, farmor, det var bokhållar Trygg, som
gick upp till Lars i hans fängelse och skaffade honom hjelp, fastän
det ej kunde rädda honom.
•Äfven in till mig kom han; men jag misstänkte honom som
en utskickad från Fängers och svarade honom knappt — han ville
ha sanning utaf mig, men fick det icke, ty nu misstänkte jag alla
och mina olyckskamrater lärde mig huru jag skulle säga — och
den hederlige Trygg vände mig ryggen och föraktade mig.
«Om jag då hade vetat hvem han var, att han besökt och
hugsvalat min stackars Lars, då hade jag bekänt allt och han
skulle ha hjelpt mig; — nu sade han endast till mig: «det är
synd om dig, Johan, du ser så ärlig ut — Gud har visst ej
ämnat dig till det du blifvit.»
«Jag nekade väl inför kämnersrätten, men blef ändå fälld och
fick vatten och bröd.»
Åter tystuade Johan i sin berättelse och drog en djup suck.
«Ja, farmor, det var straffet — och sedan, farmor, kom det
som var värre; jag stod på skampallen i stadskyrkan — i samma
stad der jag nyss var en glad och lycklig gosse, som ej visste af
något ondt — folket såg på mig, några gamla gummor, som känt
mina föräldrar, greto — ack, farmor, då tänkte jag på er och på
den skam jag samlat öfver ert hufvud. Men likväl, farmor, kunde
jag ej få mig till att ångra mitt brott, och när presten frågade mig:
«ångrar du ditt svåra brott?» höll jag på att skratta, så ömkligt
tyckte jag sjelfva brottet vara emot dess följder. Att Lars dog i
fängelse för mitf skull, det ångrade jag; men i det brottet voro
vi två skyldige, patron och jag — och jag föresatte mig att
hämnas min stackars Lars.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
