Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett bref
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Som du ej vill säga mig», afbröt honom Betty. «Men, Berndt,
finnes det väl n&got du behöfver dölja, finnes det nAgon tanke,
da blygs att omtala för din syster P»
«Nej, goda Betty, jag försäkrar dig att jag kunde omtala allt;
men der är mycket som jag icke bör, icke kan, icke fftr omtala
for dig — for precist dig och ingen annan, och det plägar mig.»
ffBerndt, du bedrar mig», suckade Betty och slog ned
ögonen, «du talar ej sanning. Förtroenden, som röra andra, fordrar
jag icke, behäll, bevara, göm dem så hemligt som helst, dét är
anförtrodt gods, som det är din pligt att förvara, men du sade
att du behöfde en vän som förstod dig — och jag», tilläde hon
med en lindrig darrning på rösten, *jag erbjöd mig — och, Berndt,
det var en förödmjukelse for mig — jag trodde, jag, att du hade
f5rtroende till mig — nu ser jag att det ej så var.» Den unga
flickan lutade sig mot en pelare och hvilade det sköna hufvudet i
handen. Berndt Willner visste ej rätt hvad han borde göra; be*
draga det goda barnet ville han icke, berätta henne de tankar,
som med hvaije ögonblick framstodo allt tydligare, kunde han ej,
de skulle sårat henne ännu mera.
«Var icke ledsen, goda Bettyl» sade han derföre; <rjag skall
med tiden säga dig allt — det är blott lappri, du skrattar åt
mig om jag sade dig hvad det är; men du får ej veta det nu.»
«Åh, Berndt, det har ingen brådska», yttrade flickan, som på
en gång återfick sitt jemna glada lynne, «jag är ej nyfiken, men
jag blott vill uppfylla min plats som syster, en god syster åt’ dig,
stackars främling; pappa säger alltid att vi äro syskon — och
j*g har alltid tyckt mig så ensam, att jag riktigt blef glad
då du kom.»
«Jaså, du blef glad», frågade ynglingen, «och pappa säger att
vi äro syskon», sade Berndt och smålog, men ett drag af missnöje
skuggade dock öfver hans uttrycksfulla ögon.
«Du är dock icke glad som forr», sade Betty, «låt mig se att
dn är det då — vi träffas vid bordet.»
Den unga flickan gick den lilla gångstigen fram och öfver
den svigtande bambubron, till boningshuset, der hon snart
försvann; Berndt stod länge sedan hon var borta och såg efter henne.
«Stackars flicka», sade han vid sig sjelf, «och stackars Anna;
det är min skuld, hon hat offrat sig for min lycka — för att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
