Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Patronessan blef som slagen af åskan, hon såg på en gång
hela sin gloria forsvinna och i första hettan ringde hon på
mamsell Skarpmesser.
»Skarpmesser — hon har hört den horribla nyheten, Fänger
måste cedera, jag är således ett spektakel för hela staden — oh!
att jag skulle gifta mig med en sådan man — han som ställer så
till, att hans hustru och hans enda barn skola förgås i elände —
jag söker boskillnad, ja det gör jag, Skarpmesser — han skall få
se om jag är att leka med, och vi få skåda om ej mitt pakt står
— paktrummet, begriper hon, Skarpmesser.»
Patronessan föll i en häftig gråt och hörde ej mamsellens
tröstegrunder.
«Tag hit mitt barn», ropade frun, «vi skola fly från detta
förbannade bus.»
Mamsellen skyndade efter unga Adolf, som nu, öfver elfva år
gammal, var en sorts kavaljer, som ej syntes ha hvarken synnerlig
kärlek eller respekt för sin mor.
«Kom, mitt barn, i din mors famnl Oud, min Adolf, din
far har bedragit mig, din stackars mor, ooh dig, arma förtappade
barn!» — Och nu slöt hon gossen i sina armar ooh gret bittert.
Adolf lät trycka och krama sig en stund, men slutligen ryckte
han sig lös ooh sade: ffmamma gråter all fargen ur halsduken -—
jag vet inte hvad det är för konster på mamma.»
Nu inträdde patronen, som ej sjelf velat visa sig förr än hans
frus vanliga tåreflöden hade kommit, ty då var åskan ej mera så
bullrande och han kunde tala reson med sin fru, hvilket åter ej
var händelsen i sjelfva böljan af detta högtidliga naturuppträde.
aJaså, du kommer då en gång, barbar, till oss arme,
öfver-gifne», sade frun och tryckte händerna hårdt emot bröstet, *du
skulle se detta förkrossade modershjerta.»
«Jag tror du är ledsen, min enda vän», sade herr Fänger,
satte sig på soffan bredvid sin fru, och fattade hennes ena
ring-belastade hand; «du sörjer vår olycka; ack ja, du är en alltför öm
hustru att ej deltaga i min olycka — men lät mig tala vid dig
ensam.»
Mamsell Skarpmesser, vand vid dylika scener och önskande
en snar försoning, gick ut, och Adolf tog sin väg åter ner i
bodkammaren, der han agerade herre bland pojkarne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
