Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(Jag blef - förmögen, om ej just rik; jag ville göra godt p&
alla håll, men jag fann 8nart, att det sällan var något godt» ofta
ett ondt, jag fostrade med mina håfvor. Jag gick till’ Thorsten,
han skulle gifva mig ett godt råd; han skrattade åt mina
bekymmer och ansåg mina planer som blott ett sl>ags lekverk, hvarmed
jag fick roa mig, liksom med alla andra — han förstod mig icke
och förstår mig icke.»
«Inser han då inte», frågade Augusta lugnare, emedan en ny
idé spände hennes själs verksamhet, «inser han då inte, att
mannen skall vara qvinnans hufvud, att det tillhör honom att vara
öfverlägsen i vetande, om hon skall akta och älska honom? finner
han då inte att kärleken beror på aktning, på högaktning, och
att qvinnan bör se upp till mannen, såsom till en stark,
sjelf-ständig varelse, som utgör hennes försvar, och mannen upp till
qvinnan, såsom medlerskan mellan honom och en högre verld än
denna ?»
Augusta hade blifvit lifvad af denna tanke, men det varade
blott några ögonblick.
«Sådan var ej Gustaf», sade hon; «till honom såg jag upp
med en så stark förtröstan, jag tyckte att om en verld hållit på
att rulla öfver mig och krossa mig, skulle han kunnat med sin
starka arm hejda dess fart; jag tyckte att jag i alla lifvets öden,
i väl och ve, hade kunnat vända mig till honom och fråga c «hvad
skall jag göra?» och med ett manligt smålöje hade han sagt mig
allt och ledt mig rätt* Och till slut så hade jag lärt honom huru
man kan älska och hoppas och tåla och lida, ty det kan ej
mannen, utan endast vi.»
«Nå, Augusta, tycker du nu att jag är lyckligare än du?»
frågade Stefanie. «Din Gustaf är borta; men min Thorsten, som
jag trodde om så mycket, är ock^å borta; drömbilden, som jag
skapade mig, finnes intet mera — sanningen står framfor mig.
«Nå väl! det är min pligt att älska honom, ja, jag gör det,
jag älskar honom, och derför sörjer jag öfvér att ej få älska
ho-hom af hela min själ, af alla mina krafter.»
((Trösta dig, Stefanie, det blir väl bättre», sade Augusta och
smekte sin systers kind.
«Ja, Gud gifve det», sade Stefanie, «men inte en stafvelse om
vårt samtal, Augusta!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
