Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•Åh, bästa patronessa», hviskade Skarpmesser, tfru Hellmer
ansåg sig for god att ta emot henne; hon tackade* så mycket,
men sade att hon hade en svart kl&dning sjelf.»
«Skäms hon inte! Så är det, då man vill göra sådant folk
en god gerning — aldrig annat än otack. — Nå, Skarpmesser,
▼i skola komma ihåg den saken; att återskicka den klädningen,
som var så godt som ny och blott något npplupen i sömmamel
att hon inte skäms! jag tror knappt hon hade fällt det aldramin*
sta — jaså, herrskapet har bjudning — det gläder mig oändligen.»
Ber borta hos herr Trygg voro alla fonsterna riktigt nog
upplysta, der brunno talgljus och hela societeten bestod af rektor
Hults och fru Hellmer, fem personer — ack, det var ej mycket.
Planen for bjudningen var uppgjord af rektorn, som gifvit sin
dotter i uppdrag att öfvertala fru Hellmer att gå ut; det var
första gången sedan hennes forlust. Ben goda gumman kom i
sin tarfliga drägt in till sina vänner. Gubben Hults ansigte var
högtidligt, men en stilla glädje lyste nr de åldriga dragen; fru
Hult tog gumman Hellmer med mera värma än förr i famnen;
bokhållar Trygg smålog, liksom ^ han varit förlägen om
samtalsämne, och Anna satte fram den bästa ländstolen för sin gamla vän.
«Min bästa fru Hellmer», sade rektorn, efter en stunds
likgiltiga samtal, «jag drömde om er Gustaf i natt, jag såg honom lifs
lefvande framfor mig.»
«Bet gör jag hvar natt», suckade gumman; «hvar natt tycker
jag att min gosse stiger opp ur vågorna och lefver, fastän han
är blek, och så kommer han och lägger sitt våta hufvud ,i mitt
knä; men så vaknar jag och finner att allt var en drom — aekl
då gråter jag mig till sömn, liksom barnen göra.»
«Men», invände rektorn, «ni vet min tro, eller, rättare sagdt,
min otro; det betyder väl något, dessa beständigt återkommande
bilder; det kunde ju vara möjligtP»
«Tyst, tyst, rektor; möjligtP Nej, Gud ske lof, det ar omöjligt»,
sade fru Hellmer, «Gud ske lof, jag vet att han år borta, jag är
saker derom, eljest vore jag ej så lugn. Men så är det, just
derföre att jag vet att allt är slut, är jag mera förtröstansfull, än om
j&g hade ännu en smula hopp att hänga mig vid.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
