Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vida kan bror ha rätt; men låtom osa ej tala om patron Fänger,
det endast förargar mig att se huru bakvändt man ser och vill
se. — Låtom oss tala om Gustaf, jag kan ej låta bli att tänka
på honom, så liflig var min dröm. Vet ni, fru Hellmer», fortfor
han ifrigt, for att ej bli afbruten, <gag såg er Gustaf, frisk och
glad och munter som förr, och han steg fram till mig, der jag
tyckte mig sitta i min studerkammare och sade: «Säg min mor,
att hennes son lefver». Ja, fru Hellmer, jag uppfyller hans
begäran och säger, som han bad mig säga: er son lefver.»
Den gamla blef uppmärksam, hennes ögon faste sig stirrande
på rektorn. «Hvad var det ni sade?» frågade hon med darrande
röst. «Ack! I ären ju alla mina vänner, alla, hvarföre skolen I
plåga mig? Kära, kära Annal bed din far tiga», bad hon fru
Trygg, som omfattat henne och med goda, tårfulla ögon
betraktade gumman.
«Men om min far hade rätt?» frågade hon den gamla, «om
min far drömt rätt?»
Fru Hellmer hörde knappt dessa halfhviskade ord. Hon knäppte
tillsammans sina darrande händer och sade: «Herren gaf och
Herren tog, välsignadt vare Herrans namnl BamI barnl detta var
min styrka förut, och jag var så lugn; men nu, nu vill det ej
mera hjelpa. Gud, min Gud, hvarföre öfverger du mig, hvarföre
ar jag ej längre nöjd? Det är ju så, Herren gaf och Herren tog.»
«Och Herren gaf igen det han tog», inföll rektorn högtidligt.
«Välsignadt vare Herrans namnl — Ja», fortsatte han och reste
sig opp i hela sin längd och lyftade sin hand välsignande öfver
gumman: »qvinna, din son lefver!»
En hastig frossa skakade den gamla, hennes sammanknäppta
händer släppte hvarandra, och en tung suck arbetade sig ur det
beklämda bröstet; ändtligen såg hon liksom förundrad omkring sig
och sade: «Jaså, min son lefver? var det ej så?»
«Jo, fru Hellmer, han är räddfed», hviskade Anna.
«Och jag har då tackat Gud förgäfves, att han tog bort
honom i hans halfva dagar», sade gumman; och nu lutade hon
hufvudet i handen, och klara tårar föllo ned på den gamla svarta
schalen och glänste som juveler. — Bektorn tog sakta ett bref ur
fickan och lade det på bordet. Knappt hade den gamla sett på
utanskriften, förrän hon ryckte det till sig, höll det mot ljuset och
C. A. Wetterbergks Samlade Skrifter. III. 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
