Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Ja, jag håller honom rakning derför; ty eljest hade jag ej nu
fått rida vid er sida», sade löjtnanten litet platt.
Berndt smålog något försmädligt och tilläde: »men om ni ej
blifvit räddad, så hade ni kanske nu sutit på ett silfvermoln och
tågat öfver jorden vid en engels, en verklig engels sida; och det
hade väl dock varit bättre, utan att derföre» — anmärkte han
skrattande — »vilja nedsätta Bettys värde.»
Betty betraktade Berndt uppmärksamt och med allvar i
blicken, och löjtnant Wood slog af frågan med ett skämt, som
troligen ingen af hans ressällskap hörde, emedan ingen svarade.
Men Betty fattade sig hastigt och vände sig med ett mildt
smålöje till löjtnanten. «Förlåt», sade hon, »jag hörde ej hvad ni
sade, ty i min rättmätiga vrede öfver min kusins oartighet att anse
mig sämre, än en Guds engel, tänkte jag blott på att straffa
honom; men», tilläde hon, »jag vill öfverträffa englame i mildhet —
jag förlåter dig, Berndt, fastän det blott är en kusin man kan
ursäkta för en så kallsinnig anmärkning. Yår tid är materiel, och
derföre äro vi stackars flickor de enda englar som finnas.»
Löjtnanten visste ej riktigt, om dessa ord skulle vara en
artighet eller en satir öfver hans uttryck; men Betty tycktes
emed-lertid ensamt vilja tala med honom, och Berndt röjde ej lust att
afbryta deras samtal; han till och med red ett långt stycke efter
dem på den smala gångstigen, som slingrade sig genom den
tätväxta tropiska skogen.
Han red, som det tycktes, fördjupad i betraktande af den
sköna mörka grönska, som glänste mot dem från alla sidor, och
af de härliga blommor, som i skuggan spridde sin vällukt.
Hastigt kröp en orm öfver gångstigen, och alla hinduerna stannade.
«Ett elakt tecken», ropade de, «vänd om, miss Betty, vänd om.»
Den sköna flickan stadnade sin häst och höll en rådplägning
med sina försvarare, men snart slog hon opp med handen och
ropade: »vi rida framåt, det har ingen fara.»
Således fortsattes ridten uppför afsats efter afsats, och snart
var sällskapet oppe i en tät skog, belägen i en dal, genom
hvilken en bäck slingrade sig.
«Här finnas de, låt kopplen gå», sade Berndt, som var den
egentliga anföraren; och snart ilade de lössläppta hundarne in i
snåren och böljade söka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
