Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Rygga med hästarna I» ropade Berndt. «Tigerkatten är nn
s& nära, att han med ett hopp kan komma ner p& erj> I detsamma
ryckte han flickans häst i betslet till en våldsam rörelse bak&t.
Löjtnant Wood befallte lansbärarne sluta sig omkring den unga
flickan, som något blek satt på sin häst som ett skrämdt barn.
Berndt höll nära under grenen, der odjuret doldt mellan
qvi-star och lof smög sig fram, oåtkomligt för alls skott. Det var
tydligt, att djuret tagit sigte på den unga flickan, som först sköt,
och nu med ett djerft hopp från den långa grenen ville hugga
sina klor i sitt offer.
Hinduerna, som redan förut varit modfällde, stodo der
darrande; ty enligt deras tro skulle en offras, innan vilddjurets hämnd
var mättad, och först sedan kunde de qvarlefvande bli lugna.
Löjtnant Wood laddade väl sitt gevär, men på hela hans
ställning såg man, att han var ovan vid uppträdet; blott Berndt
satt lugn och utan oro i de vackra dragen, och höll sin häst stilla
och sitt gevär i ordning. Ändtligen hade djuret hunnit så långt
ut på grenen, att den svigtade; Berndt såg, huru det kröp
tillsammans för att göra det afgörande språnget.
»Bygga, Betty I» ropade han ännu en gång, «se så, det är nog.»
Betty höll dock stilla. Hennes ungdomliga ansigte var blekt
som marmor, men de sköna ögonen voro ej fastade på odjuret,
utan tycktes liksom vara med en magnetisk kraft fixerade på
Berndt, som lugn och med glad uppsyn stod fardig att skjuta.
Ändtligen hade vilddjuret samlat sig och skulle just taga
fart, då Berndts skott small af, och tigerkatten föll ur trädet med
ett slags hopp, en återstod af den kraft han ämnat för språnget.
I det ögonblick han störtade ner, ryggade alla jagthundarne
tillbaka under ett svagt morrande; de visste huru fruktansvärd
deras fiende var, äfven efter sitt fall; men den ärlige Sultan
förstod ej detta,* utan rusade fram för att angripa sin fiende. Han
tyckte kanske, att det ej passade honom att blott skälla, han ville
äfven handla, och derföre skyndade han sig fram och grep det
sårade djuret med sina väldiga tänder i strupen; men med sina
skarpa klor högg det sig fast i den trogne Sultans sidor, och med
ett smärtans skri störtade det ädla djuret under odjuret.
Allt detta var ett ögonblicks verk, och lika hastigt stod Berndt
på marken och anföll djuret med sin välslipade jagtknif. Hindu-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
