Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hos kapitalisten ligger således, om ej en klarare verldsåsigt
apridt ljus i dimman, ett förakt för arbetet ocb arbetaren, såsom
blott medel oeh icke ändamål, och hos arbetaren ligger ett slags
hat till kapitalisten, som använder hans krafter och hans möda
blott for att öka sin egendom.
Det var detta kapitalets* dolda förakt för arbetet, som forut
uttalat sig i löjtnant Stålskölds tillbakadragenhet mot alla dem,
som kunde kallas arbetare; men i samma mån hans förmögenhet
sjönk, växte bördsstoltheten opp i stället, och han drog sig nu
icke tillbaka egentligen för arbetaren, utan for den ofrälse.
Det var denna instinktlika fruktan för beröring, som gjorde
att löjtnanten, en menniska eljest långt ifrån högmodig och af ett
godt. och redligt sinne, lik en sensitiva drog sig tillbaka för
Hellmer, som. i sin person, med sin trygghet, sina kunskaper och sitt
enkla satt att vara liksom var en representant af arbetets ära och
arbetets förmåga.
Det som ögonskenligen besvärade löjtnanten var, att Stefanie
med vänlighet och nästan systerligt deltagande sysselsatte sig med
att samtala med Hellmer och att svärfadren med så ovanlig
vänlighet bemötte denne unge man, som, enligt löjtnantens tycke, dock
ej var annat än intressenternes verkgesäll.
Pastorskan gick som på glödande kol, innan hon fick tala i
fortroende med Thorsten; ty hon hade ensamt fastat sig vid
honom, och ansåg familjen liksom en smula upphöjd öfver andra
komministerfamiljer• genom förbindelsen med Stålsköldska slägten
på Thorstensholm.
«Vet du hvadP» hviskade hon hemlighetsfullt då de voro i
enrum. «Han — den der Hellmer, har friat till Augusta.»
•Jaså, jag kunde just tro det; nå, Augusta är väl klok och
förståndig; inte kan hon sälja sig till en person, som skulle låta
henne skura messingsljusstakar åt fabriken», yttrade löjtnanten med
ett vårdslöst skratt.
«Jo bevars, hon vill ha honom, pappa tycker om honom, och
den enda, som har vettet i behåll, är jag. Min Gud, gossen är
bra, men han är ju ingenting och kallas ju ingenting — fru
fabri-kantskan, Gud bevare mitt barn att fä en titel, så att man ej
kunde nyttja den.»
C. A. Wetterberghs Samlade Skrifter. III.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
