Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för Hellmers skull, då mycket förnämare främmande hade varit der,
och Slet blifvit inburet i trädkanna. Pastorn fattade snart kannan
med stadig hand och sade:
«Hör på hvad jag nu vill säga: det finnes två ting här i
verlden, som utgöra nervus rerum, penningarne och arbetet: det ena
kan ej vara utan det andra, och olycklig den som litar på
penningen allena. Den är, ensam och ofortjent, en förbannelse, som i
slösarens hand förvandlar sig till mull, men arbetet förvandlar sig
till guld och har med sig en skatt, spm hvarken lider af rost eller
mal — ett godt medvetande, en inre tillfredsställelse af uppfyllda
pligter.
«Ja barn, jag har», tillfogade den gamle med en högtidlig
mine i de ädla allvarliga dragen, «jag har gift en dotter med gods
och guld; Gud gifve henne lycka och hennes man så visst som
jag önskar det, Gud gifve dem trefnad och sinnesfrid och att det
ärfda goda må hålla tillsammans nu som förrl Jag lofvar nu bort
min andra dotter åt arbetaren, han som inte har gods och guld,
utan endast sin egen förmåga att lita på; Gud gifve dem
välsignelse af höjden! Kom hit Hellmer, låt mig ta dig i famn.»
Och Hellmer och Augnsta störtade i fadrens armar.
«Och mamma?» sade begge och närmade sig pastorskan, som
liksom fallen från skyame ej visste om hon skulle vara ond eller
god, glad eller ledsen; men då hennes egen Augusta kysste
hennes hand och Hellmer, med sina trohjertade glada Ögon, bedjande
betraktade den goda modren, då forsvunno alla betänkligheter, all
verldslig klokskap, alla beräkningar, all fåfänga, och hon kysste
sin dotter och gret och ’hviskade:
«Gud välsigne er, så som jag er välsignar, barn!»
Stefanie tog Hellmers framräckta hand och tryckte den tyst,
men betydelsefullt. Men då den unga mannen utan
omständigheter räckte sin hand till löjtnanten, drog denne sig tillbaka och sade:
«Det gläder mig mycket, att herr Hellmer vunnit lilla
Augustas och svärfars tycke; jag gratulerar.»
Hellnier reste sig opp och betraktade sin tillkommande svåger
med ett småleende, som på en gång uttryckte löje och ömkan. —
«Jag tackar er, herr löjtnant», sade han ändtligen, och hans
godsinta utsgende antog en stämpel af lugn värdighet, <rjag tackar er
och skall alltid anse för en lycka, om en god menniska håller af mig.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
