Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Löjtnant Thorsten lyckades också att ntan särdeles uppseende,
på grund af den lilla gossens behof af hvila, låta spänna före,
och Thorstensholmsherrskapet reste snart.
•Det är således afgjordt», sade löjtnanten, — «jag kan ej neka
att svärfars tal lät något nedsättande för oss, men, Gudskelof, jag
har ej behöft arbeta och icke du heller, och, med Guds hjelp, inte
heller lilla Carl skall behöfva det.»
•Bäste Thorsten», hviskade Stefanie, «det der är syndigt att
tala så, och» — tilläde hon på fransyska for att ej förstås af
flickan: «pappa har rätt, vi lefva öfver våra tillgångar, vi förtjena
intet och förslösa mycket; ack, Thorsten, hela min dröm om
rikedomens lycka liar upplöst sig i luften som ett morgonmoln, hvilket
glänser som silfver; jag trodde att jag skulle göra alla lyckliga
omkring mig.»
•Bästa Stefanie, ett småleende af dig gläder det goda folket
mera än allt annat; aer du icke huru älskad du är af alla.»
•Ännu samma artighet; Thorsten, har du då aldrig älskat
mig?» frågade Stefanie, »eller tror du att en qvinnas hjerta kan
vara tillfreds med dessa kärlekens vattenskott i kärlekens vinter,
dessa usla drifhusplantor, som vissna utan frukt och som verlden
kallar artighet och smicker.»
.Åh nej, bästa Stefanie», invände löjtnanten, «men du är sä
barnslig med dina griller; njut lifvet, min lilla älskade Stefanie,
men grubbla aldrig deröfver; du såger, att folket ej är lyckligt,
att de summor vi gifvit ut ej gagnat; var säker, min Stefanie,
hvaije skärf gagnar alltid någon.»
«Du kan ha rätt», inföll hans hustru; «men vi hafva ej verkat
som vi borde; af begär att se ,alla glada ha vi förstört mycket,
mycket penningar, men vi hafva ej gjort en enda lycklig. Alla
Thorstensholms torp ligga i ruiner, de usla, bleka barnen sofva på
det murkna, i jorden nedsjunkna golfvet; hvart vi se, så står
lättjan, fattigdomen, sedeförderfvet och uselheten framför och
anklagar oss.»
«Så romaneskt, min vän», yttrade löjtnanten; «det hörs att
min lilla Stefanie läser rätt flitigt sin Lafontaine, en ganska bra
författare, blott man ej använder hans läror i det verkliga lifvet.»
•Nej, Thorsten, jag läser väl, men en stor roman, en enda,
och det är en, hvars slut vi ej nå; jag har läst mig in i lifvet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
