Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
har lärt mig att uttyda den g&tfulla skriften, som står att läsa i
den usles anlete och i den öfvermodiges hånlöje — le inte, Thor*
sten. Jag tycker att madras-schalen bränner på mina axlar — for
dess värde hade ett torp, kanske två, kunnat byggas, barnen
blifvit friska och glada och goda i den sunda boningen; nu förtvina
de, och hvarje blomma på min vackra schål förvandlar sig till ett
frätande sår på de fattiga barnen. De veta ej hvilket hån det
ligger i vårt öfverflöd; men om de visste det, skulle de bli vilddjur.»
«Men, lilla Stefanie, det går ej an att skilja sig från andra,
du måste vara klädd enligt ditt stånd, och då allting klär dig så
väl, så kan du väl ej undra på, att jag gerna vill se min lilla
hustru så proper och så smakfull som möjligt. Yårt folk få sin
rätt, ingenting undanhålles dem, utan allt lemnas enligt
kontraktet, dem har således iugen orättvisa skett.»
«Jo, Thorsten, det har skett dem en skriande orättvisa, och
derföre stå de så lågt på sedlighetens skala; förtrycket föder
förnedring, uselheten slafsinne, de lida samma orättvisa, som om jag
toge en dubbel äkta törnrosbuske och satte ut i den magra
sanden: tror du ej att mossrosen på detta sätt skulle snart bli en
nyponbuske?»
Det var verkligen icke utan en inre förebråelse Thorsten hörde
sin hustrus reflexioner, men han hade en gång börjat att behandla
sin hustru som ett barn och lät sig ej öfvertyga om annat, än att
qvinnan egentligen var skapad «mannen till ena hjelp», som i hans
öfversättning blef detsamma som mannen till ett nöje, till en
ro-docka, ett barn, som det kunde vara ett nöje att leka med.
Men på senare tider talade han dock sällan vid Stefanie, som,
ju klarare hon insåg, att det närvarande lefnadssättet ej längre
kunde stå tillsammans med Thorstenholms afkastning, och ju
djupare hon studerade sig in i den nöd, som verkligen omgaf dem,
oaktadt all den glädje och munterhet, som skimrade och
förbländade på de landtliga fester, dem Thorsten så ofta tillställde till
hennes ära — desto enträgnare, desto häftigare och mera
bedjande blefvo hennes böner, att detta i tid måtte upphöra.
Thorsten Stålsköld var dock både för mycket fåfäng att vilja,
som det heter, draga in på staten, och sålunda visa andra, att
han behöfde det, och för stolt att låta sin stolta hustru få rätt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
