Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var en högtidlig, en skön scen, hvarvid blott två blefvo
orörda, nemligen mamsell Baraklander, som lät aina ögon spejande
flyga omkring för att observera hvaije mine, och Adolf Fänger,
hvars mnn drog sig till ett försmädligt leende åt den gamles tårar.
Efter ceremonien blef middagen, om hvilket intet är mera att
berätta, än att mamsell Baraklander sjelf i sitt sinne ej hade annat
att anmärka, än att servietterna ej voro brutna nog konstigt, och
att steksåsen var nästan för mycket salt.
Men på eftermiddagen blef det något gladare, ungdomen
församlade sig från trakten, och Adolf Fänger böljade blifva något
mera intresserad; det oaktadt fortfor han att mönstra och
bibehålla sin på en gång tvungna och vårdslösa ställning.
Men snart blixtrade hans ögon af en helt annan känsla, den
matta blicken blef leende, vänlig, det ointresserade ansigtet fick
lif, den vårdslösa ställningen fick hållning. Gossen gick med
spänstiga steg ned till dörren och letade upp lilla Hedda, som
der helt blygsamt tagit sin plats. Ack, hvad det vackra barnet
rodnade, då den unge kavaljeren nalkades henne och sade: «du
har icke låtit se till dig, lilla Hedda; när det blir dans, så bjuder
jag upp dig.»
»Det går inte an; mormor har sagt, att jag icke får tränga
mig in bland herrskaperna.»
Adolf smålog. «Åh, Hedda lilla, mormor säger mycket hon,
men ser du, jag bjuder upp dig, och då vill jag väl tro, att
det abriljanta sockensällskapet» nog lemnar dig plats. Som sagdt
är, Hedda, vi dansa med hvarandra~, det är bestämdt, och jag
skall tala vid mormor.»
Han uppfyllde också genast sitt löfte och sökte upp gumman
Lind, som slagit sig ned bakom en dörr, den enda plats hon ville
mottaga; ty huru det var, så tyckte gumman, att det ej passade
henne, med sin blå sidenmössa och sitt krusade stycke, att sitta
midt upp ibland det «nådiga herrskapet».
«Åh, unga patron narras bara», sade gumman, i sitt sinne
smickrad öfver att hennes lilla Hedda kunde komma i fråga till
en sådan ära; »han narras bara, inte går det an att lilla Hedda
dansar ibland herrskapema, det skulle aldrig pastorn tycka om,
och inte löjtnanten, och inte hennes nåd; och Gud bevare oss for
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
