Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett mildare tittryck, då han såg sin mor luta ansigtet i sina
händer och snyfta tyst.
»Mamma», sade han ändtligen och lyfte hennes händer från
hennes våta ögon, »gråt inte; jag var för häftig, jag var kanske
orättvis; men vet mamma, der är något så tomt här, här i hjertat,
i bröstet på mig, och hvems är skulden? Det var ju mamma, som
sådde dit högmod och egenkärlek, det var ju mamma, som
utrotade allt det ädla, som kunde bära frukt, och planterade dit ert
ogräs, er rabattfyllnad i stället; vet mamma, det kommer på mig’
ibland, att jag tycker att verlden är tom liksom jag, och då
antingen skrattar jag åt allt, eller också blir jag rasande på allt.»
Modren hade ej förstått honom, men hon begrep att det var
en slag9 ursäkt och hade lugnat sig.
«Käre Adolf, blif aldrig så het mera», bad hon; »du skall en
gång förstå huru väl jag menat dig.»
«Det vet jag, mamma, men det är just derföre jag ofta blir
rasande; kunde jag hata er, då ginge det väl an, men ni håller af
mig, oeh derföre måste jag förlåta er, mamma.»
»Ja, vid Gud, jag förlåter dig», suckade modren.
«Ni> mammaP» frågade han med ett smärtfullt hånleende;
<ja-så, ni förlåter hvad jag ett ögonblick brutit — hvad skall jag då
göra? skall jag förlåta den, som under sexton år ledt mig på
vill-spår? — Låt vara, mamma, jag förlåter er.»
Han omfamnade sin mor och gick.
Patronessan ringde. Skarpmesser kom in. »Det var en
faslig scen, Skarpmesser; Adolf har vuxit ifrån våra moraler;
Skarpmesser måste låta bli att behandla honom som ett barn, han är
snart sjutton år, och kontorist, och ganska skicklig sen, det måste
Skarpmesser påminna sig».
»Ack, min Gud! jag menade så väl», yttrade mamsellen och
torkade sig i de torra ögonen, — «det vet patronessan huru ömt
jag håller af den hygglige ynglingen.»
»Ja, det vet jag, var ej ledsen, Skarpmesser; men der se vi
följderna af de fria idéer man sprider ut bland ungdomen;
aktningen för föräldrar, känsla för det passande försvinner år för år, oeh
verlden försämras. — Annat var det i min barndom; då fingo
barnen åta stående vid föräldrarnes bord, ända till dess de voro stora
karlame, då blef det annorlunda. Men jag förstår, Adolf har varit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
