Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hon, och stora klara tårar glindr^de mellan de långa ögonhåren.
«Nej, låt mig gå, låt mig gå.»
»Flicka! älskade flickal» sade ynglingen med passion och slöt
henne i sina armar och öfverhöljde henne vied kyssar.
Flickan slet sig med oväntad styrka ifrån honom; den smärta,
sköna gestalten liksom höjde sig, och tårefloden hade stannat.,
«Herr Adolf», sade hon, »jag har hållit af er, mycket, mer
än mycket hållit af er; men nu, — hul Herre, jag är ju ett
barn, som snart skall infor Gud lofva dygd och tro — hnl hul
och ni blygs inte att vilja förföra en Herrans brudi — Farväl,
herr Fänger, Gud gifve er bättre ■ tankar.»
Adolf hade liksom stelnat vid den unga flickans tilltal.
»Du förlåter mig, Hedda P» frågade han med dämpad rött.
»Förlåta P det må Gud och gamla mormor förlåta», sade hon.
»Jag hvarken kan förlåta eller förbanna; jag är ett barn, och vill
med Guds hjelp förblifva det.»
Flickan gick med hastiga steg framåt gången, och Adolf var
några ögonblick liksom bedöfvad. »Således», sade han vid sig
sjelf, »der är oskuld. — Ack I Gud, om jag vore ren som hon.» —
Han teg några ögonblick. — »Ha, ha, hal» skrattade han, «hyad
skulle väl min gode ,vän, Lagerholm, säga derom P Jo —- »det
var en satan att spela sin role väl». Också kan man ej neka att
Osterqvists Thilda nästan har samma termer; man kan dock vara
en kruka ibland.»
Nu återvände han till slottet och omtalade, att han gått vilse
i skogen, och ej förr än nu hittat fram.
Stefanie betraktade ynglingens redan något slappa, blott då
och då lifvade, anlete och sade: «Ja, herr Fänger, det är lätt att
gå vilse/ men ganska svårt att åter hitta hem.»
Adolf studsade för denna reflexion, som var så tillfällig den
kunde vara; men löjtnanten kastade en missnöjd blick på flin
hustru och sade: «Lilla Stefanies reflexioner äro ofta ganska
träffande och sanna; men synnerligen glada äro de dock icke.»
För första gången läste Hedda denna afton för mormor, utan
att låta tankarne följa med, och då hon slutligen knäppte samman
händerna och bad, som hon var van, föreföll hvarje ord henne
som en hädelse; men när hon med stor ansträngning slutat, lutade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
