Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var den gamla frn Hellmer, som g&tt dit, då hon hörde
att ingen af husets folk vågade nalkas honom, men hon satt på
hans begäran i yttre rummet.
Oppe på andra sidair uppehöll sig patronessan. Bud efter
bud gick opp i patronens våning, «för att höra «huru långt det
lidit»; och mamsell Skarpmesser stod i salen utanför patronessans
rum och afhörde hvad budet, som fick sin plats i tamburen, på
andra sidan om en chlorrökningsapparat, afbrutet af hosta,
förorsakad af den renande gasarten, rapporterade.
•Herre Gud, att det fyte tar slut», sade patronessan; «jag
skulle bli mycket lugnare, om det hade en ända; stackars min
Fänger!»
Mamsell Skarpmesser rapporterade slutligen, att ett bud
kommit från patronen, med begäran att frun skulle komma ner till
honom, han hade något att säga.
«Ar han rasande? han yrar, Skarpmesser, jag är ju dödssjuk
sjelf, inte kan jag gå. Herre min Gudl så orimlig han kan vara.
— Hör, Skarpmesser, ta och vik i psalmboken for en vacker psalm,
och skicka den, och helsa att jag är sjuk sjelf. Skarpmesser skall
ta en psalm med «syndabörda» och «ett förkrossadt hjerta» uti.
Det behöfver stackars Fänger.»
Med detta besked fick budet gå.
«Herre Gud fader», återtog patronessan, ahvad det är väl,
att Adolf nu har ridit ut till Thorstensholm, det är hans enda
tillflykt, stackars gosse, under denna fasans tid; ty ingen vill ta emot
någon stadsbo; men, Gudilof, Stålskölds derute äro skyldiga oss så
mycket, att de inte våga att neka vår son inträde. Dock, om
något skulle komma vid mig, så vore det hårdt att icke ha Adolf
här, och jag får ej taga afsked af honom», tilläde hon, <jag
kunde smitta honom.»
Patronessan böljade gråta bittert; det fortfor länge.
«Men», återtog hon, «om han vore här, så finge han ej se
mig, ej tala vid mig, jag skulle dö ensam — han måste lefva,
måste räddas.»
När budet från patronessan kom till hennes kämpande maie,
mottog han den skickade psalmboken, oeh genomläste psalmen med
detta obegripliga graflugn, som är en så framstående företeelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
