Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Åh nej, jag mftr Gudi lof väl för egen del, men, mina
herrar, en s&dan fasa — patron Fänger ligger i dödens käftar.»
•FängerP är herrn rasande; det är inte möjligt, jag säg
honom för några timmar sedan», sade öfverstelöjtnanten.
«Jo, det är b&de möjligt och sannt», suckade notarien.
«Ser man p&P det är ju en helvetisk sjukdom, som inte
skonar hederligt folk en gäng. — N&, herrn har väl inte varit inne
hos Fängers P»
«Nej bevars», försäkrade notarien.
Assessor Melon hade afhört samtalet, hans tjocka ben kunde
knappt bära honom uppe; i en s&dan ängest räkade han, vid
underrättelsen om att stadens rikaste köpman drogs med döden. «Nu
är ingen säker», pustade han slutligen, «hvarken folk eller fa.»
De tre herrarne, hvilkas åsigter i vetenskapligt hänseende voro
så olika, 8lriljde8 efter ett kort samtal ifrån hvarandra, för att g&
hem och ta preservativer.
Pojkar och pigor från Fängers sprungo från och till
apoteket, och alla öfverensstämde deri, att patron snart hacle,slutat;
sjelfva Glans fick, under sina menniskoälskande vandringar med
rökelsen, veta den stora nyheten, som lik en löpeld spriddes kring
staden, och han sade: «Se så, nu far den bedragaren f-n i våld —
mig går det väl inte bättre; men det blir också det värsta af allt,
att jag skall råka honom, som bedrog mitt barn på hennes arf.»
Deroppe i Fängerska huset var allt i oreda och förskräckelse;
patron låg ensam i sin kammare och hörde på, huru pendylen
knäppte, och såg hur visaren skred; han hörde en svala qvittra
på taken, han såg hur solen stack in genom de målade gardinerna
— och aldrig hade denna enkla sång, denna lysande sol varit
honom kärare än nu.
Han kände att allt var slut: hela hans lefnad låg klar för
hans tanke, som en upprullad tafla; hvaxje låghet, som han förut
lyckats dölja för sitt samvete, stod fram frisk och liflig efter många
år; tiden hade lika litet utplånat den, som den utplånat
fresko-målningame i Pompej.
Allt var tyst, och den sjuke sjelf klagade icke; ty ingen
hörde honom, utom en gammal fru, som blott nöden gjorde att han
måste se.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
